Göteborgsposten – 1 maj 1869, sida 2

eammansvärjning, naturligtvis anlagd på anstiftan at hr Mazzini. Att italienska regeringen kommit öfver vigtiga papper emot denne, visar sig deraf, att hon kunnat förmå schweiziska regeringen att utvisa dennemordengel, denne carbonaro från Lugano, der han sjelf nyss legat på dödsbädden, kanske der rufvande öfver nya blodsplaner. I en korrespondent skrifves från Italien till Pall Mall Gazette, att de sammansvurna i Milano öfverenskommit om att mörda prefekten samt de ledande myndigheterna och att under den förvirring och förskräckelse, som då måste uppstå, utropa republiken. Åfven i Ancona har polisen varit verksam och gripit två af det marzzinistiska partiets mera ansedda ledare. Man har i flera hugs funnit vapen och upproriska aktstycken. De i smyg af republikanerna kringspridda proklamationerna hålla sig till den höga beskattning, landet är underkastadt, och fäga, att de lägre klasserna skola ha blott få eller nästan inga skatter att bära, om de ansluta sig till dem. Samma visa sålodes öfverallt, och en sorglig bekräftelse af vår flera gånger förut framhållna sats, att det revolutionära elementet måste vinna allt större utbredning genom de olycksaliga skattebördor, hvarunder folken sucka på grund af ruinerande armcer, som de måste upprätthålla. Det skall derför till sist bli en bjudande nödvändighet för de olika ländernas monarker att så göra upp silt mellanvarande, att man kan skrida till en allmän afväpning, hvarförutan handel och näringar fortfarande måste ligga nere och det allmänna välståndet bortsina, så alt ett ökadt missnöie uppväxer. hvilket är ett alltför brännbart ämne för stormar och sociala slitningar. Förut nämnde korresp. från Italien skrifver äfven, att mordförsök gjordes natten till d. 18 April mot konung Victor Emanuel, som då befann sig på resa till Neapel. Man hade neml. lagt en mängd stenar på rails innanför on tunnel genom hvilken tåget skulle passera, i närheten af stationen Foggio. Den der stationerade signalkarlen upptäckte planen och gaf tåget tecken att stanna, innan det ännu uppnått tunneln. Det är sannolikt, att vi skola få höra ännu mera från Italien af dessa republikanska stämplingar, hvilka fått ny fart genom det revolutionära tillståndet i Spanien, der man ej kan enas om tronföljden, hvarför republikens anhängare dagligen vinna mera terräng. Man skrifver derifrån, att stor rörelse uppstått på grund af en depesch från spanska sändebudet i London, hvari meddelas, att Frankrike under inga omständigheter vill erkänna hertigen af Montpensier, på hvilken uppmärksamheten åter riktats, såsom konung. Ministern underrättade i sin skrifvelse regeringen om, att han på resan genom Paris haft en sammankomst med den franske utrikesministern, och denne hade under deras samtal haft följande yttranden: Vi vilja icke ingå på någon annan lösning af den spanska tronföljdsfrågan, än en restauration; det enda, hvarom vi ännu icke fattat något bestämdt beslut, berör formen för en sådan restauration, neml. om drottning Isabella eller hennes son skall återinsättass. Då marskalk Serrano, premierministern, erfor detta, höll han genast en sammankomst med sina politiska vänner, hos hvilken den anförda depeschen väckte stor harm. Olozaga, hvilken vid hvarje tillfälle uppträder såsom medlare mellan Frankrike och den spanska regeringen, sökte emellertid på allt sätt mildra detta intryck. Han försäkrade, att markis de Lavalette omöjligen kunde fört ett så dant språk; gesandten i London måste ha missförstått den franske utrikesministern, och det var ju äfven en känd sak, att gesandten haft flera anfall åt bjernan, hvilket ökade sannolikheten af, act han ej uppfattat ministerns yttrande rätt. På grund af Olozagas yttranden resolverades, att man ej skulle fatta något afgörande beslut, förrän ytterligare underrättelser ingått. D. 21 April höll majoriteten i Cortes ett enskildt sammanträde, vid hvilket depeschen från gesand en i London äfvenledes spelade en stor roll under diskussionen. Orsaken, hvarför mötet hölls, var emellertid. att flera deputerade af den republikanska minoriteten inlemnat ett förslag, enl. hvilket cortes skulle förklara, att alla medlemmar af den bourbonska familjen, till hvilken gren de än hörde, skulle vara uteslutna från den spanska tronen. Man hade försökt att vinna flera deputerade af majoriteten för detta förslag, men utan synnerligt resultat. Med undantag at general Prim uppträdde ministrarne vid detta tillfälle med större bestämdhet, än förut för hertigen af Montpensier. Ministern för de allmänna arbetena, 2orilla, som intagit en framstående plats under förhandlingarne om törfattningen, bekämpade förslaget från en allmännare ståndpunkt, i det han framhöll, att det blott finnes få furstehus, hvilka ej äro beslägtade med det bourbonska huset, och om förslaget antoges, kunde man derför göra hvarje kandidatur omöjlig. Ministerns chef, marskalk Serrano, sjöministern amiral Topete och Rios Rosas, hvilken som president i cortes landsförvistes af Narvaez, uttalade sig derpå utan omsvep för hertigen af Montpensier. Marskalk Serrano förklarade, att förslaget skulle beröfva Spanien den ende kandidat, om hvilken det gerna kunde vara fråga. Jag har gifvit bevis på, att jag vill underkasta mig den grundlagsstiftande församlingens vatum sada han man Jag hör a; fytiÖc att