Göteborgsposten – 30 april 1869, sida 2

FF PR OR 2 2 Råttegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Det brukar ibland heta om personer hvilkas lesnadsbana börjat luta utföre, att för honom (eller henne) är passionernas tid förbik. En tom fras! Vår ålders vinter må strö snö i hjessan, tidens gnagande tand, dess exstirpator må på nyssnämnda fält, der rika skördar fordom föllo för bärfrisörens sax, ha uppryckt hvarje strå så grundligt att iogen hårbalsam mera bjelper — passionerna kunna dock ej askylas af åren, icke utrotas ur hjertat om de ock antaga en annan form passande för årstiden och klimatet. Har man älskat verldsligt förut, börjar man älska andligt, eller ock vänder man sin karlek åt ännu ett tredje håil, blir en smula fetischdyrkare och tar en hund eller en katt eller en papegoja till sin idol. Det är ej utan att denna senare metamorfos af kärleken hos ett fruntimmer på öfverblifna kartan (männerna kunna ju icke älska nu för tiden och derför lemna vi Pedersvenderne ur räkningen) företrädesvis väcker vår sympati. Derföre vilja vi ock litet utförligare tala om m:ll X. som i går stod instämd inför poliskammaren. Poliskommissarien Neiglick hade till gårdagens session låtit inkalla m:ll X., boende i Redbergslid, för underlåtenhet att betala skatt för tvenne henne tillhöriga hundar. Vid anstäldt upprop inställde sig m:ll X, ett äldre aktningsvärdt fruntimmer, med en betydlig och synbarligen fullkomligt oförvitlig emboapoint samt ett fryntligt anlete. Hon framträdde och öfverlemnade till polismästaren följande skrift: Högtärade hr Polismästare. I anseende till min svåra döfhet tager jag mig frihet skriftligen förklara mig. Jag är uppstämd för odetalt skatt 10r mina gamia hundar. Jag vu i0te: hvarken att skatta med eller betala plikt. Nådigaste Herre! Var god och låt nåd gå för rätt, låt mig få behålla mina arma djur! De, som jag, ha väl snart lefvat ut: jag blir sjutio år om jag lefver till d. 3 November. Att jag har god helsa tiliskrifver jag deras animala värme. Dan ena hunden har funnits i sin blod på en äng; han hade varit i en räfsax och fått eva frambenet afklippt och jag tog honom intill mig och som jag alltid sysselsatt mig med kirurgi roade det mig att plåstra om honom och nu går han som ett spektakel, men rask och kry, på sina 3 ben. Den andra är en liten tik, som jag haft i vår, och huru gerna betalade jag icke skatt om jag kunde. Deremot betalar jag skatt på sätt och vis; ingen dag går förbi att jag icke har göromål med att sätta blodiglar, plåstra och förbinda och det mest på fattig! arbetsfolk, som jag ej nänns taga betaldt af eller åtminstone ganska lite. Alla våra äldre hrr Doctorer känna mig som frivillig sjuksköterska den tiden j e egde krafter i bebäll. Nu begynner förgängelsen taga äfven mina krafter i anspråk. Gud gifve den dagen vore väl förbi!ll Huru det nu går mig vågar jag ändå hoppas det bästa och i afvaktan på min dom tecknar jag mig med djupaste vördnad och största högaktning kgl polismästarens aller öodmjnkaste tjenarinna Xx. Detta i a!l sin lustighet rörande svaromål föranledde polismästaren att fråga den gamla hundväninnan om hon skritvit uppsatsen sjelf. — Ja, med min tanke och min högra hand, försäkrade den gamla mamsellen och såg så trovärdig ut. Polismästaren tillfrågade henne vidare bvad de kära djurens Åanimala värme hade att göra med gummans goda helsa. Gumman förklarade till svar härpå, att aflidne lifmedikus Franck ordinerat för en svår giktåkomina, hvaraf hon varit besvärad, att hon borde ba hundar hos sig i sängen. Denna kur, icke riktigt treflig, hvilket dock få kurer äro, hade visat sig vara högeligen gagnelig. Gikten gick bort, men liksom man tager in medikamonter äfven såsom preservativ, så hade hon fortfarande låtit de båda kära kräk, för hvilka hon nu kommit illa ut hos ordningsmakten, hvila sina tre å fyra ben i hennes egen bädd, för att skydda henne mot ett förnyadt anfall af den stygga gikten. Då hundarne hos henne fått uppehåila sig blott af helsovärdsskäl, hade hon ansett att de borde vara fria från beskattning. Polismästaren förklarade, att i förordningen om hundskatts erläggande tyvärr ej göres något undantag för hygieniska hundar, hvilken art af slägtet Canis troligen icke för lagstiftarne varit bekant. — Men, fortfor m:ll X, om jag också nu i år skulle kunna betala för mina bundar, hur skall det gå till nästa år, ty då kan jag bestämdt icke betala. — Då få vi låta döda dem, blef polismästarens obevekliga svar. — Då dör jag heldre sjelf, försäkrade mill X.. lade händerna i kors öfver bröstet och såg ut som en martyr, färdig att stiga upp på det bål som polismakten beredt för alla de kättare, hvilka mera älska Mopp. och Netta än kommunalförordningar. Polismästaren afkunnade derefter domen, hvilken lydde derpå, att m:ll X. skulle betala dubbel hundskatt med 10 rår för hvardera bunden samt dessutom böta 5 rdr för underlåten inbetalning af skatten. — Men, anmärkte m:ll X., skall lika mycket betalas för invalidon, den trebente, det är ju inte någon fullständig hund. Polismastaren upplyste, att förordningen om hundar icke gjorde någon skilnad mellan hundar med tre eller fyra ben, hvadan den omständigheten, att hunden haft den olyckan att bli lytt, ej kunde inverka på domen, Då gumman sålunda fann alla sina små invändningar besvarade, afstod hon från att yttra sig i saken vidare, men tillade leende: — Nu kommer väl detta in i tidningarne, kan jag tro? — Hvad skulle det der att göra? frågade polismästaren. — Åbjo, de vilja allt ha in sådanahär roligheter, det har jag sett i referaterna. Sedan gumman med en gammaldags och sirlig nigning tackat för nådig dom, aflägsnade hon sig med en gladlynt min, Då hon passerade förbi polisvaktmästaren, som stod vid dörren, kunde hon ej underlåta att till honom göra den anmärkningen, att äfven hans utseende förrådde munterhet, liksom de öfriga närvarandes. Vi ha berättat denna lilla historia skämtsamt, men tillägga med allvar: Skulle någon vilja hjelpa den gamla gumman så att hon till döddagar finge behålla sina kära hundar, så tro vi att detta vore et! a at annat att ara an onMÅ a — C A SO a — — — — — —— mm mm mä —