Göteborgsposten – 30 april 1869, sida 1

Var det ej Mauricces pligt att försvara henne då man förolämpade henne: Hvem skulle väl beskydda henne mot en förförares kurtis om ej han? Hon som var så energisk skulle ha rodnat öfver att älska en svag och feg stackare. Men hvarje medling blef obehöflig. Maurice insåg att detta var en af de oförrätter som man ej bör synas ana, för att ej gifva dem som tillfogar dem en fördel öfver sig. Han insåg att Mariauno ej borde inblandas i saken. Det var hans aflär att förklara orsaken till sitt angrepp. Detta hastiga bedömande af belägenheten åstadkom hos honom en så mäktig reaktion, att han liksom genom förtrollning återvann hela sin kallblodighet och den fria utöfningen af sina Själsförmögenheter. — Ja, återtog han i trotsig ton, det är nog med skrymteri, min herre. Ått väga tala om godtgörelse efter den behandling ni och de edra låtit honom undergå är att till förolämpningen foga en förut beräknad förödmjukelso . .. och jag skall ej tåla det. Martial hade lagt bort sin bössa, stigit upp och slog af dammet som fästat sig på hans benkläder med en flegma som han måste ha lärt sig i Kngland. Han var alltför slug för att ej inse att Maurice dolde den verkliga orsaken till sin förbittring, men hvad brydde han sig derom! ... Emellertid måste han svara och bibehalla den öfverlägsenhet, som han inbillade sig ha haft ända till detta ögonblick. — Ni kommer aldrig att erfara, min herre, sade han