Göteborgsposten – 29 april 1869, sida 2

öfvertygad derom ... Sairmeuserna äro ej otacksamma .. Hvem kan väl tro att vi med vett och vilja skall ha kunnat förolämpa en... tillgifven vän till vår familj, och det i samma ögonblick han bevisade oss den aldrastörsta tjenst! i En ädling, sådan som min far, och en omutligt redbar man, sådan som er far, äro skapade för att högakta hvarandra. Jag erkänner att i det gårdagens scen hade hertig de Sairmeuse ej den vackraste rollen, men mitt ärende till herr Lacheneur i, dag bevisar min fars ånger... Detta var ej den ton Martial begagnat då han första gången sammanträffade med Marianne på kyrkogården. Han hade aftagit sin hufvudbonad och uttryckte sig i en så vördnadsfull ton, som om han stått in för en stolt hertiginna och ej inför den obetydliga dottern till dender Lacheneur. Var detta helt enkelt en vanlig förförarefint, eller måste han ofrivilligt underkasta sig inflytandet af den unga flickans öfverlägsenhet? ... Utan tvifvel båda delarne. Emellertid fortfor han: — Min far är en gammal man som lidit grymt... landsflykt, långt borta från Frankrike, är tung att bära!... Men om sorgerna och missräkningarne förbittrat hans karakter, så ha de ej förändrat hans hjerta. Hans befallande, högdragna, ofta sträfva yta döljer godhet. Och, hvarföre ej bekänna det? Hertig de Sairmeuse bibehåller under sina hvita lockar ett barns illusioner ... Han vill ej erkänna att verlden gått framåt sedan tjugo år . .. Man har fört honom bakom ljuset med lögnaktiga uppgifter ...