Göteborgsposten – 28 april 1869, sida 1

afskeda mig som en lakej. Om jag får njuta af hela förmögenheten är det emedan han vill det; min lyx och den stat jag för äro en almosa af honom ... Men jag är beroende af ett ögonblicks vrede, eller ännu obetydligare, af en nyck... Med sådana åsigter kunde hertig de Sairmeuse ingalunda älska sin son. Ian hatade honom. Han afundades honom alla de fördelar som han fann hos honom, hans millioner och hans ungdom, hans skönhet, hans framgångar, hans intelligens, som man påstod vara öfverlägsen. Man träffar alla dagar mödrar som äro svartsjuka på sina döttrar, men fäder! ... Och dock var det så!..-. Men på ytan visade sig aldrig något af detta inre elände, och Martial skulle kunnat tro sig vara tillbedd. Om han uppsnappat sin fars hemlighet, lät han ej märka det och missbrukade den ej. De voro båda exemplariska i sitt uppförande mot hvarandra, hertigen god ända till svaghet, Martial full af vördnad. Men deras förhållande till hvarandra liknade ej det som vanligen förefinnes. mellan en far och en son, alldenstund den ene alltid fruktade att misshaga och dan andre var något för mycket säker på sin makt. De lefde på fullkomligt jemnlik fot, liksom två kamrater af samma ålder, utan att ens den ene egde för den andre dessa homligheter som familjeblygsamheten bjuder ... (Forts.)