Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 2

sorgsen, att han klart borde kunna inse att det oj längre fanns något hopp. — Jag kommer, Maurice, sade hon, emedan jag ej kunde uthärda tanken på er oro... Jag sviker i detta ögonblick min fars förtroende ... han har varit nödsakad gå ut, jag har smugit mig bort under tiden, ehuru jag för ej fullt två timmar sedan svurit honom att jag aldrig mer skulle återse er ... Ni förstår: aldrig mer. Hon talade hastigt, med afmätt röst och Maurice blef bestört öfver fastheten i hennes ton. Om han varit mindre upprörd, skulle han ha märkt huru stora ansträngningar detta skenbara lugn kostat och kostade den unga flickan. Han skulle ha märkt det på hennes blekhet, på ryckningen i hennes läppar, på hennes röda ögonlock, som hon förgät es fuktat med friskt vatten och som förrådde nattens tårar. — Jog har kommit hit, fortfor hon, derföre att det för ert och mitt lugn är nödvändigt att ej en skymt af hopp må finnas qvar i djupet af ert hjerta ... Allt är slut, vi äro skilda åt för alltid! ... Blott de svaga uppresa sig mot ett öde som de ej kunna ändra; må vi underkasta oss ... Jag ville se er en sista gång och säga er detta... Mod, Maurice... Res, lemna Escorval, glöm mig... — Glömma er, Marianne! utropade den olycklige, glömma er! ... Med sin blick sökte han den unga flickans, och sedan han funnit den tillade han i dof ton: — Kan ni då glömma mig, ni?...