Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 2

om den afskyvärda förolämpning han genom sina ord tillfogade denna unga qvinna, hvilken han så högt älskade, yttrade han: — Det är sålunda åt Chanlouincau ni besparar ert ja? ... Han tror det eftersom han öfverallt skriker ut, att ni snart skall bli hans hustru... Marianne skälfde till, som om hon blifvit träffad ända intill mergen, men det låg mera smärta än vrede i den blick hon fästade på Maurice. — Bör jag nedlåta mig ända derhän, att jag rättfärdigar mig? sade hon. Bör jag försäkra, att om jag ock misstänker min fars och Chanlouineaus förslager, har jag ej blifvit rådfrågad rörande dem? Måste jag säga er att det finnes uppoffringar, som öfvergå den menskliga förmågan? Må göra. Jag har varit nog sjelfuppoffrande för att afstå från den man jag valt... Jag skulle ej kunna besluta mig för att tuga en annan. Maurice sänkte hufvudet, förkrossad af dessa ord, förbländad af det sublima uttrycket i Mariannes ansigte. Förnuftet vaknade hos honom, han insåg huru ovärdiga hans misstankar voro, han kände afsky mot sig sjelf för att han vågat uttrycka dem. — Oh! förlåtelse! stammade han, förlåtelse! ... Han bekymrade sig nu ej om de mystiska orsakerna till alla de händelser som följt på hvarandra, herr de Lacheneurs homligheter, Mariannes förbehållsamhet!... Han sökte ett medel till räddning; han trodde sig ha funnit det. — Vi måsto fly! utropade han, fly på ögonblicket,