Göteborgsposten – 27 april 1869, sida 2

— Jag är qvinna, Maurice ... Men han afbröt henne. — Ah! det var ej detta jag väntade, yttrade han. Årme dårce! ... Jag trodde att ni i ert hjerta skulle finna känslor, hvilkas uttryck en fars hjerta ej skulle kunna motstå. Hon rodnade svagt, tvekade och sade: — Jug har kastat mig till min fars fötter .. han har stött mig tillbaka. Maurice var utom sig. — Det är derföre att ni ej kunnat tala med honom, utropade han med oerhörd häftighet, men jag skall kunna det, jag! ... Jag skall framställa sådana skäl för honom, att han skall nödgas gifva med sig. Med hvad rätt skulle han af en nyck krossa mitt lifs lycka! .. Jag älskar er... genom min kärlek tillhör ni mig, ja, mer mig än honom! ... Jag skall låta honom förstå detta, ni skall få so ... IIvar är han, hvar skall jag kunna träffa honom? ... Redan tog han ett steg för att gå, han visste ej hvart, då Marianne höll honom tillbaka. — Stanne, befallde hon, stanna! ... Ni har således ej förstått mig, Maurice? ... Nåväl! vet då hela sanningen. Jag känner nu skälen till min fars vägran och äfven om jag skulle dö tillfölje af hans beslut, gillar jag det... Gå ej att uppsöka min far. Om han, rörd af era böner, skulle gifva sitt samtycke, skulle jag ha det förfärliga modet att vägra mitt! ... Maurice var så utom sig, att detta svar ej upplyste honom. Hans hufvud var förvirradt och utan medvetande