Göteborgsposten – 23 april 1869, sida 3

IIvarjehanda. Stilla hafs-jernvägen är utan trifvel ett stort verk, men man tyckes just icke kunna ha stort förtroende till densamma under vintermånaderna. En amerikanare gifver nemligen en bedröflig skildring af en resa som han d. 12 sistl. Februari började på densamma. Expresstäget sräån Wasateh till Omaha blef af snön stoppadt på ett ställe kalladt Rawlings. Der funnos Åombord 200 passagerare, Californiaboar och andra. Många af dem hade blott litet pengar med sig och en mager måltid i Rawlings kostade 13 dollars. Sedan de resande blifvit uppebålina sju dagar på denna eländiga plats, började de tycka att de blefvo något illa behandlade. Amerikanarne äro mycket tåliga för oförrätter då dessa begås af bolag, och bolagen veta äfven attt begagna sig deraf. Ait uppehållas af snö några dagar är en ingalunda ovanlig uUlldragelse på Stilla hass-jernvågen. Men hvad som vid detta tillfälle förargade passagerarne var att direktörerna icke företogo det ringaste för att få banan klar. Den 21 Febr. telegraferade generaldirektören frän Laromie helt likgiltigt: Jag hör att passagerarne äro något missnöjda, men jag kan icke hjelpa det. Han tillade att han dagen förut lemnat till 200 passagerare tre lokomotiver och snöspadar med tillsägelse, ratt de kunde skotta igenom snon. De begåsvo sig ut i går morse och ha blott hundit 20 eng. mil. Do tycka det ej vara någon leksak att skotta nu, Jernbanepassagerarne ha eljest vanligtvis ingen skyldighet att skotta upp snön på bansträckniagar om hundratals mil. Slutligen, efter 9 dagars fångenskap tilllätos de att på försök begisva sig ut med ett ban-åg. De hunno utan missöde omkr. 45 eng. mil, men vände derefter häftigt in i en snödrifva. Lokomotivföraren visste på förhand om detta hinder, men generaldirektören telegraferade ÅGå bara på, hvilket vi gjorde tillägger korrespondenten. Alla passagerarne stego ut och började skotta, men vinden blåste igen drifvan så fort de hunno skotta upp. Elden i lokomotivet hade naturligtris gått ut och hela sällskapet blef allt mera insnöadt. Vi spelade kort, läste romaner, sjöngo psalmer och skulle ha druckit whisky om icke denna nyttiga artikel hade upphört att finnas till, tillfolje af det ihärdiga dränkande af våra sorger, som egde rum i Fawlings. Slutligen företogo de sig en vacker morgon att gå till Laranue och lyckades hinna fram till denna station på fyra dagar, lidande af köld och hunger under vägen. — Denna berättelse, som är afgifven af en trovärdig man, skall troligen icke göra allmänheten mycket angelägen att befara Stilla hafs-jernvägen under tiden från November till April.