Göteborgsposten – 23 april 1869, sida 2

1144 BJ ME U0 464 orda om, hvilka hårda strider ministern måste utkämpa, för att kunna nedbryta det kongl. motståndet mot kriget och senare tillförsäkra Preussen en politisk vinst af dess framgångar på valplatsen. Dessa framställningar ha emellertid varit alldeles falska. Det ör ej Bismarck, som fungerat såsom den ledande och skapande anden, hvilken vetat öfvervinna alla hinder, det är tvärtom just konung Wilhelm sjelf och ingen annan, som hedern och förtjensten af att ha skapat ett Storpreussen tillkomma, och den, som nu framkommer med detta påstående, är ingen mindre än Bismarck i sin ofvan nämnda depesch, deri det bl. a. heter: Konungen har endast efter lång tvekan och af hänsyn för kejsar Napoleon beslutat sig för att samtycka till vapenstilleståndet, och detta ändock endast under den bestämda förutsättningen att Preussen genom freden tillförsäkras en betydlig territorialutvidgning i Norden. Konungen fäster mindre afseende än jag vid värdet af en nordtysk förbundsstat och vill framför allt göra införlefningar... Han vill heldre abdikera, än återvända tillbaka utan en betydande landutvidgning för Preussen, och han har derför i dag kallat kronprinsen till sig. Det är således icke Bismarcks politik, utan legitimitetens ifriga försvarare, konung Wilhelm sjelf, som i trots af sin vidskepliga vördnad för konungadömet med Guds nåde icke gjort sig samvete af att intaga sina bröder furstarnes plats i Hannover, Kurhessen och Nassau — ja, ej ens hållit sig för hög, att härför begära en Napoleons samtycke. Redan detta erkännande måste vara förödmjukande för den uppskrufvade tyska nationalkänslan, men ännu obehagligare måste det likväl vara för tyskarne, att det med bestämdhet framgår af depeschen, att den preussiska politiken vid upplösningen af det tyska förbundet och Österrikes uteslutahde ur Tyskland icke haft Tysklands enhet, utan blott Preussens utvidgning för ögonen. I Berlin tänkte man blott på ett Storpreussen, icke på ett Tyskland, och då preussärne hädanefter tala i den tyska enhetens namn, skall Bismarcks depesch af d. 20 Juli 1866 stå som ett förkrossande bevis på all den humbug, allt det hyckleri, som utmärker den preussiska politiken. Stabens verk angifver vidare, att kejsar Napoleon sjelf utarbetade programmet för fredspreliminärerna i Nikolsburg, hvilka senare blefvo at Österrikeoch Preussen antagna. Det heter ytterligare deri: Å afseende på Sachsen mötte de kejserliga fullmäktige en mycket förbittrad stämning, isynnerhet hos konung Wilhelm sjelf, som beskyllade den sachsiska regeringen för att vara väsentligaste skulden till hela kriget och derföre fann det obilligt, att Sachsen skulle slippa helskinnadt derifrån; det borde ätminstone uppoffra kretsarne Leipzig och Bautzen. Men eftersom Österrike och Frankrike ifrigt stodo på sachsisk sida, gick Bismarck d. 25 Juli in på, att Sachsens integritet skulle upprätthållas. Det österrikiska ombudet, grefve Karolyi, begärde å sin regerings vägnar, att Sachsen skulle för framtiden få tillhöra Sydförbundet, men detta förslag tillbakavisade Bismarck med den yttersta bestämdhet. Han förklarade: Jag är så orubblig i denna punkt, att jag skulle ögonblickligen taga afsked, om konungen ginge in derpå. Man kom öfverens om, att låta denna punkt ordnas genom direkta underhandlingar mellan Dresden och Berlin. Den 25:te undertecknade Preussen omsider preliminärerna och, efter hvad det vill synas, med större beredvillighet än förut, emedan Österrike under tiden samlat en ny arme om 240,000 man med 800 kanoner söder om Donau. De betydelsefulla upplysningar, som här komma i dagen, ådagalägga åter, att sanningen alltid kommer till sin rätt, huru många lögner och ränker man än må spinna omkring henne. Mellan Spanien och Nordamerika draga åskmolnen sig tillsammans. Vi nämnde igår, alt cortes befullmäktigat sjöministern att till Cuba afsända alla tillgängliga krigstartyg. Nu telegraferas det från Washington, att åtta ångare med inalles 77 kanoner tått befallning om att afgå, för att förstärka den i de vestindiska farvattnen stationerade unionsflottan. Inom Cortes har finansministern Figuerola nu utvecklat budgeten sålunda: Inkomsterna anslås till 2,141 mill. realer, deribland 473 mill. för grundskatt, 120 mill. för handelstullar och 45 mill. i stämpelskatt. Skatten af 5 proc:t på inkomster och löner bibehålles, deremot skall saltmonopolet upphäfvas den 1 Januari 1870 och tobaksmonopolet den 1 Juli 1870. Den svätvande skulden inskränkes till 600 mill. Tre slags skatter införas: saker, som hittills dragit en betydande skatt, skola hädanefter betala 30 till 35 pret och skola ej nedsättas under sex år. De fiskaliska skattornas maximum fastställes till 15 pret, för de andra skatterna föreslås en