Göteborgsposten – 22 april 1869, sida 2

Han, den förnäme herrn från en förfluten tid, den oförbättrade och oförbätterlige, mannen med de löjliga fördomarne och de envisa illusionerna, han tog för kontanta penningar dessa lefverop, hopens falska mynt. — Hvad var det för slag ni pratade, kyrkoherde ? yttrade han till abbe Midon. Huru kunde ni påstå att folket här hyste så stor obenägenhet för oss? Maa skulle kunna tro, jarnibleu! att obenägenheten endast existerade i ert eget hjerta. Under det han yttrade detta, fäste han på kyrkoherden en blick som skulle vara genomträngande men som ej var annat än misstänksam, nästan troende sig ha en fiende, eller ännu värre en förrädare, i denne blygsamme prest som enligt hans åsigter borde vara hans bundsförvandt. Ty om han vördade kyrkan — så var hans uttryck — var det ej utan vilkor. — Adel, ser ni, kyrkoherde, tillade han, förblir alltid adel!... Abbe Midon teg. Hvad skulle han kunnat svara!... Han kunde ej begripa detta hastiga omslag i opinionen, denna plötsliga belåtenhet som efterträdde den dystraste missbelåtenhet. — Det ligger något under dethär, tänkte han. Detta något skulle snart visa sig. Djerf af sin framgång vågade Chupin infinna sig i prestgården. (Forts.)