Göteborgsposten – 22 april 1869, sida 2

han. Slott, skogar, vingårdar, åker, allt har han återgifvit! ... Det var mer än som behöfdes för att göra alla bönderna yra i hufvudet. om herr Lacheneur, hvilken i deras ögon var så mäktig, ansåg sig tillräckligt hotad för att gå en återfordran i förväg, hvad borde då de ej frukta, de som voro utan stöd, utan råd, utan försvar? Det försäkrades dem att sjelfea lagen skulle förråda dem, att ett dekret förbereddes som skulle göra deras köpekontrakter till värdelösa papperslappar, och de sågo ingen annan räddning än i hertig de Sairmeusees adelmod, detta ädelmod som Chupin höjde till skyarne. — När man ej är stark som eken, sade de vältaligaste bland dem, får man böja sig som hilen, hvilken reser sig upp då stormen passerat förbi. Också böjde de sig, Deras entusiasm flödade öfver så mycket mera, som fruktan och bitterhet blandade sig deri. Om man lyssnat noga, skulle man i vissa rop kunnat spåra raseri och hotelse. Bonden, som framför allt är misstänksam, hyser vanligen någon baktanke, och vid detta tillfälle yttrade hvarochen för sig sjelf: — Hvad riskera vi med att ropa: Lefve herr hertigen. Nöjer han sig med det så är det väl. Hvarom icke så blir det alltid god tid att hitta på något annat. j Derföre skreko de också så mycket de orkade . j Hertigen var förtjust der han satt i den lilla salen i restgärden och smuttade på sitt kaffe.