Göteborgsposten – 22 april 1869, sida 1

promenerade också framför kyrkan, gifvande armen åt fröken Blanche de Courtomieu ... Ah! jag vet inte huru det kan finnas menniskor som tycka att hon är vacker... en flicka som ej är större än så här och som har alldeles hvitt hår på hufvudet... Nå de skrattade båda två och gjorde narr af bönderna... Man påstår att de skola gifta sig. Redan i afton skall det bli stor middag på slottet Courtomieu till ära för hertigen. Han hade berättat allt hvad han visste, han tystnade. — Du har blott glömt en sak, yttrade herr Lacheneur, nemligen att säga oss anledningen till att dina kläder äro söpderrifna, som om du slagits. Den starke bonden tvekade ett ögonblick, derefter återtog han häftigt. — Jag kan gerna säga er alltsammans på en gång. Under det Chupin predikade, predikade jag också, men ej for samma helgon ... Hade jag fått hålla på litet längre, skulle jag hindrat hans plan. Men den skurken sprang och talade om alltsammans. Också stannade hertigen, då han gick öfver kyrkogården, framför mig och sade: Du är således en illasinnad?: Jag svarade att jag ej var det, men att jag kände mina rättigheter. Då tog han mig i kragen och skakade mig, i det han yttrade att han skulle tillrättavisa mig och att ban skulle ätertaga sina vingårdar ... Vid den evige Guden!... När jag kände gubbens hand fatta tag i mig kokade blodet i mina ådror . Jag grep honom i armen! ... Lyckligtvis kastade sig sex stycken öfver mig och jag tvingades släppa mitt tag... Men måtte han aldrig komma mina vingårdar för nära! ...