Göteborgsposten – 21 april 1869, sida 2

hvit, hon syntes förkrossad och kastade förtviflade blickar på sin far. — Jag måste, upprepade herr Lacheneur, och framdeles, Maurice, skall ni välsigna det förskräckliga mod jag har i detta ögonblick. Förskräckt öfver sin sons förtviflade min, trädde baronessan dEscorval emellan. — Denna väsran, började hon, måste ha sina skäl. — Intet som jag kan omtala, fru baronessa. Men aldrig, så länge jag lefver, skall min dotter bli er sons hustru. — Ah!... ni dödar mitt barn!... utropade baronessan. Herr Lachencur skakade sorgset på hufvudet. — Herr Maurice är ung, sade han, han skall trösta sig, han skall glömma... — Aldrig! afbröt den stackars älskaren, aldrig!.. Å — Och er dotter? frågade baronessan. Ah! der råkade hon just hans ömma punkt; modrens instinkt hade ej bedragit sig. Herr Lacheneur tvekade synbarligen under en minut, men han stålsatte sig emot den svaghet som var nära att besegra honom. — Marianne, svarade han långsamt, vet för väl hvad pligt vill säga för att ej lyda dess bud... När jag yppat för henne hvad som föranleder mitt uppförande, skall hon underkasta sig, och om hon kommer att lida skall hon veta att dölja sitt lidande... Han höll upp midt i talet. Man hörde på afstånd