Göteborgsposten – 21 april 1869, sida 2

Han vände sig till herr Lacheneur och tillade: — Min bäste vän, jag anhåller hos er om Mariannes hand för min son. Maurice hade ej hoppats cu så lätt seger... I sin förtjusning var han nästan färdig att välsigna den förhatlige hertig de Sairmeuse, hvilken han hade att tacka för en så snar lycka... Han gick hastigt fram till sin far, fattade hans händer, förde dem till sina läppar och stammade: — Tack!... oh! hvad ni är god, min far! ... oh! hvad jag älskar er!... Ack! den stackars gossen hade för brådtom att jubla: En blixt af högmod hade lyst i herr Lachencurs ögon, men han återtog snart sin förra dystra min. — Var öfvertygad, herr baron, sade han, att jag är djupt rörd öfver er själsstorhet... ack ja, djupt rörd. Ni har utplånat tillochmed minnet af min förödmjukelse... Men jag skulle vara den föraktligaste af menniskor om jag ej vägrade den utmärkta ära ni gör min dotter. — IIuru! ... utbrast baronen öfverraskad, ni vägrar .. — Jag måste. Först alldeles förkrossad, hade Maurice åter rätat på sig, hemtande i sin kärlek en styrka som han ej kände. — Ni vill då krossa mitt lifs lycka, ty om jag älskar Marianne, så älskar hon mig... Han talade sant, det var lätt att se. Den olyckliga unga flickan, nyss förut så rodnande, hade blifvit marmor