Göteborgsposten – 21 april 1869, sida 1

Det hände nemligen en gång att Marianne, då hon försökte nå en svärdslilja, föll i Oisellesloden. Ilastigt som blixten kastade sig Maurice i vattnet och lyckades återföra henne till stranden. Han var då nio år gammal. FKaran hade ej varit särdeles stor, men då de båda unga mödrarne, ännu under intrycket af sin förskräckelse, vexlade en blick, förstodo de att samma tanke samtidigt hade uppstått hos dem rörande de båda barnons framtid. Från detta ögonblick antog Maurices tillgifvenhet en allvarsammare karakter. Sedan han blifvit intagen på ett lyceum i Paris, hände det några gånger att hans lärare beklagade sig öfver hans ringa läraktighet. — Om dina lärare äro missnöjda, sade hans mor till honom, får du ej komma till Escorval under ferierna och ej träffa din lilla väninna... Denna enkla hotelse var nog för att ge honom dubbel håg för arbetet. År efter år tilltog denna passion, som borde bevara Maurice från ungdomens förvillelser. Det var för öfrigt en ädel och ren passion, en sådan som, efter hvad man påstår, gör englarne i himlen afundsjuka. Dessa barn, som voro hvarandra så tillgifna, voro båda lika blyga. Långa promenader i skymningen, under föräldrarnes ögon, en blick hvari hela deras själ framlyste då de återsågo hvarandra, förtroliga samtal — sådana voro deras förströelser. Det magiska och sublima ordet: kärlek, så ljuft att