Göteborgsposten – 21 april 1869, sida 1

Det gaf mod åt den stackars förälskade ynglingen. — Ni får ursäkta, min herre, yttrade han till Lacheneur, att jag på detta sätt vågat framställa en dylik begäran . våldsamheten of min sinnesrörelse har frånryckt mig min hemlighet... Det är det ögonblick olyckan drabbar er som era vänner böra uppträda... lyckliga om deras bemödanden kunna komma er att glömma den ovärdiga behandling för hvilken pi varit föremål... Under det han talade bibehöll han hela sin kallblodighet för att gifva akt på Marianne. Förvirrad och rodnande vände hon till hälften bort hufvudet, kanhända för att dölja de tårar som fuktade hennes ögon, tårar af tacksamhet och glädje. Den mans kärlek isom kon älskade bestod segrande ett prof, som för mängden af arftagerskor skulle vara föga rådligt att försöka. ? Ja, nu kunde hon säga sig vara säker på Mauricees hjerta. Han fortfor emellertid: — Jag har ej rådfrågat min far, min herre, men jag känner hans tillgifvenhet för mig och hans aktning för er... När det är fråga om mitt life lycka, kan han ej vilja annat än hvad jag vill... Han bör förstå mig, han som gift sig med min mor utan hemgift... Han tystnade väntande sin dom... — Jog gillar ditt ujpförande, min son, sade herdEscorval i djupt upprörd ton, det är en hederlig mans. . Visserligen är du ännu bra ung för att bli familjefar, men som du sagt, omständigheterna bjuda det.