gre; UIIIOrSe! 14,940 Års. Liverpool d. 19. Dagens omsättning 8,000 bal. Marknaden flau; middl. Upl. 12 18 d. Bref från Norrköping. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Norrköping d. 3 April 1869. Det är icke utan tvekan som vi, för att infria ett gifvet löfte, i dag fatta pennan för att meddelo ett och annat från sjo-och stapelstaden Norrköping. Lönen för vår djerfhet skall måhända i sinom tid uppenbara sig i form af mer eller mindre befarade vanmärkningar, kanske på vers, kanske — och det vore om möjligt ännu värre — på sämre prosa än vår egen. Men vi ba nu en gång fast beslutat osför att möta alla eventualiteter och våga försöket! Vi börja alltså och kunna icke göra det bättre än med de 50 vise, som afgöra öfver vår stads val eller ve. Denna gång är det företrädesvis några egendomliga omständigheter vid de senaste stadsfullmäktigsvalen härstädes som vi vilja beröra, derfore att de icke äro utan sin lilla märkvärdighet. Icke utan skäl betraktande arbetareföreningens ordförande såsom arbetaklassens målsman, hade em del personer och bolag, hvilka, tack vare nu gällande dråpliga kommunallag, ega hundratals röster hvardera, kanske af rättskänsla, kanske ock af andra orsaker, hvilka vi dock icke vilja underkasta någon närmere granskning, funnit sig manade att vid valet d. 29 sistl. Dec. äfven rösta på arbetareföreningens dåvarande ordförande, sabriksmästare M., som antagligen ock blilvit en af de 25 invalde, om icke tvenne bolag haft den oturen att för formfel få sina valsedlar kasserade. Följden blef att hr M., hvilken likväl erhållit 7,758 röster, måste vika för grosshandl. L. R., som erhöll 182 röster mera. Men då den sistnämnde samt äfven omvalde handl. P. J. begärde och erhöllo sitt entledigande, handl. G. L. med döden afgått och fabr. D. P:s val af d. 2 Juli blifvit i laga ordning ogillaut och upphäfdt, så utlyste magistraten fyllnadsval ull d. 18 sistl. Mars. Emellertid spred sig ryktet att hr M. undanbedt sig att af arbetareföreningen blifva återvald till dess ordförande, och omedelbart derefter förspordes att föreningens ledamöter voro hugade att till hans efterträdare kalla konduktör G. Z. D. 184 Mars ingick och resultatet af den dagens stadsful:mäktigsval blef, att fubr. D. P. erhöll 5,307 röster, kondukiör G. 2. 5,046, major F. A. 4,163 och fabr. F. Å. 3,222 röster, medan endast en ringa minoritet af 199 röster tillföll br M. Följde så di rektionsva lot inom arbetareföreningen d. 21 Mars, då kondukeb Z. med anledning af sina många öfriga trägna göromål assade sig uppdraget att blifva föreningens oruförande. Vi ba vidare intet att tillägga, om icke dv! att vi afhålla oss från alla reflektioner rörande söreningens i dag utkorade ordförande vaktmästare B:s lämplighet till en plats bland de femtio, i händelse ledighet ibland dem skulle uppstå. Föreningen, ow icke just arbeteklassen, är dock redan genom tvenne oland sina utmärktaste ledamöter, spegelfabr. J. H och kopparslagare G. F. L., representerad inom den maktegande areopagen. Då man talar om stadsfullmäktige kan man icke undgå att tänka på kommunalskatten, och vice versa. Men kommunalskatten är verkligen ett så hiskl gt ämne, att blotta tanken på dess 53 gånger fördubbling af kronotkatten enl. 2:dra artikeln är tillräcklig att framkalla en allt annat än behaglig eller ens helsosam känsla från hjessan till fotabjellet och ända in i — portmonnåen. Det är syoneiligast den på de senare 10 åren mer än fördubblade sattigskatten, som sätter myror i både visas och ovisas hufvuden, ty medan stadens hela utgiftsbudget för innev. år är beräknad till 447,266 rdr, slukar fattigvården ensamt 84,000 rdr, utom ett anslag af 11,000 rdr för beredande af nodhjelpsarbete med stenkrossning Åc. Men så har också på senaste tiden det inom qvadrate. Ruddammen under namn, heder och värdighet af arbetshus tronande palatset fått en värdig broder inom samma qvadrat, inredd med alla de beqvämligheter, som erfordras för menniskans kroppsliga välbefinnande (det andliga skola vi nu icke tala om) och bildande en skärande motsats till mäogden af de torftiga kojor, som bebos af en idog, men fattig och — skattdragande arbetarebefolkning. Man kan icke undgå att tänka och känna både ett och annat vid åsynen af dessa nyssnämnda båda kolossala byggnader med sina höga, varma och luftiga salar och sin, åtminstone till största delen, af arbetsfört folk bestående personal, hvilken det helt naturligt måste förefalla synnerligen behagl gt att utan all omtanke, bekymmer eller ansträngande arbete få alla sina lefnadsbehof tillfredsställda, så mycket mera som den både af egen erfarenhet känner och dagligen har tillfälle genom sina höga, spegelklara sovster iakttaga huru den frie arbetaren, som måste bidraga till kostnaden för all denna herrlighet, sjelf nödgas kämpa med svärigbeter af alla slag, ja, ofta med sjelfva nöden, för att kunna lifnära sig och de sina. Denne måste hålla ut från morgonen till qvällen, dag ut och dag in, år ut och år in, och efter ett helt lif tillbragdt under ansträngande arbete egor han dock kanske på sin ålderdom föga mera eller anvat, än det hvarmed han i ungdomens och de rosenröda förhoppningaraes dagar satte sitt bo. Mången eger icke ens det, ty äfven detta anspråkslösa bobag, som följt honom under mera än en mansålder, bar han ofta haft svårt nog att inrymma i de små och obeqväma lägenbeter ban förmått förbyra, eller få dem att i längden hålla tillsammans i de sanka, fuktiga, dragiga och osunda kyffen, till hvilka han vid de allt mera stigande hyrorna, den ökade lefna lskostnaden och den minskade arbetsförtjensten nödgats taga sin tillflykt För jemförelsens fullständigande saknas som sagdt icke dylika bostäder just i närheten af de ofvannämnda palatserna, och ingep må förtänka den som är nodsakad bo i de förra, om han med en känsla af — icke afund, ty en sådan känsla bör åtminstone icke i detta fall inrymmas i den frie mannens sinne, men af barm, betraktar de semare, ty ban vet att dessa ärligen sätta nya plus i hans debetssedel, under det de forra lika regelbundet tära på hans helsa och arbetskrafter. På tal om fattigvården, anse vi oss skyldiga att vidröra ett med densamma i nära samband stående sambällsondt. Det är en af gammalt känd sak, att under hårda år och minskadt tillfälle till arbetsförtjenst en stor del af landsbygdens lösa befolkning strömmar in i städerna, och äfven Norrköping har på senaste tiden varit synnerligen hemsökt af en dylik invandring, framkallad dels af hopp om arbete vil stadens verkstäder och fabriker, dels af förtröstan på den i en stad lättare framkallade och mera rikiga enskilda och allmänna välgörenheten. Ait denna örtröstan i icke obetydlig mån varit rådande, bevisas