Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 2

tvifvel låtit ana något af de planer, hvilkas frö redan fanns i hans sinne... Hvilka olyckor skulle ej derigenom ha undvikits! ... Emellertid återvann herr dEscorval så småningom sin kallblodighet. — Nå, min bäste vän, utlät han sig, huru ämnar ni nu bete er gentemot herrarne de Sairmeuse? — De skola ej vidare få höra talas om mig... åtminstone ej på någon tid. — Huru!... ni ämnar ej göra anspråk på de tiotusen francs som de äro skyldiga er? Ni ämnar ej utkräfva er lagliga rätt, ni som återgifvit dem ett gods, hvars värde blifvit fyrdubbladt genom er klokhet, genom ert arbete? ... — Jag ämnar ingenting begära... — Ni måste dock, olycklige. Sedan ni en gång omtalat att ni erhållit tiotusen francs till skänks af er gumor, fordrar er heder att ni använder alla lagliga medel för att utfå dem... Det finnes ännu domare i Frankrike. Herr Lacheneur skakade på hufvudet. — Domrarne, sade han, skulle ej gifva mig den rättvisa jag begärde; jog ämnar ej vända mig till dem. — Vet ni hvad hertig de Sairmeuse då skall tänka? ... Han skall tänka att berättelsen om skänken endast var en lögn. — Nåväl! det betyder föga! ... Blodet steg upp i den anklagades kinder, vreden grep honom. — Ja, det betyder föga!... återtog han. Jag vill ej ha något gemensamt med dessa herrar. Jag ämnar ej