Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 2

Den olycklige darrade vid beröringon af denna redliga hand och hans ansigte förrådde att han var djupt rörd. — om min far ej återgifvit Sairmeuse, mumlade den omutliga Marianne, skulle min sar varit en otrogen förvaltare... en tjuf. Han har gjort sin pligt. Herr dEscorval vände sig något öfverraskad mot den unga flickan. — Ni talar sant, min fröken, utbrast han i förebrående ton; men då ni hunnit min ålder och förvärfvat min erfarenhet, skall ni ha lärt er att uppfyllandet af en pligt är under vissa omständigheter en uppoffring hvaraf få äro mäktiga. Herr Lacheneur hade rest sig upp. — Ah!... era ord göra mig godt, herr baron, sade han; nu är jag belåten med mitt handlingssätt. Baronessan dEscorval, allt för mycket qvinna för att kunna motstå sitt hjertas ädla ingifvelser, reste sig upp. — Äfven jag, herr Lacheneur, yttrade hon, vill trycka er hand. Jag vill säga er att jag värderar er lika mycket som jag föraktar de otacksamma, som försökt förödmjuka er, då de bort falla till era fötter ... Ni har träffat ut för vidunder utan hjerta, hvilkas likar man utan tvifvel ej skulle kunna finna... — Ack! suckade baronen, de allierade ha fört med sig många sådana som dessa, hvilka tro att verlden har blifvit skapal för deras skull. — Och sådana skulle bli våra herrar! ... Olyckan ville att ingen hörde herr Lacheneur. Tillfrågad om meningen af detta yttrande, skulle han utan