Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 1

Herr Lacheneur tycktes komma ur denna förfärande slöhet, som följer på kriser, hvilka äro alltför svåra för att de menskliga krafterna skulle kunna uthärda dem. Lik en sofvande som vid uppvaknandet återfinner de olyckor, hvilka varit glömda under sömnen, återfann han med förmågan att minnas äfven förmågan att lida. — Hvad som händt, herr baron, svarade han vildt, är att jog, som på morgonen steg upp som den rikaste man i trakten, i afton skall lägga mig fattigare än den sämste tiggare i kommunen .. Jag hade allt, jag har intet annat än mina båda armar. De ha förskaffat mig mitt bröd tills jag var tjugofem år gammal, de skola nu förskaffa mig det till min död... Jag har haft en skön dröm, den är nu slutad... Herr dEscorval bleknade vid detta utbrott af förtviflan. — Ni måste öfverdrifva er olycka, stammade han, i i förklara för mig hvad som händt ... Utan att ha bestämdt medvetande om hvad han gjorde, slängde herr Lacheneur sin hatt på en stol och kastade tillbaka sitt gråa hår som fick växa långt. — Till er kan jag säga ullt, herr baron, återtog han. Jag har just kommit hit för det. Man känner er, man känner ert hjerta... För öfrigt har ni ju någon gång gjort mig den äran att kalla mig er vän?... Med sträng noggrannhet berättade han derefter hela uppträdet i prestgården. Baronen lyssnade med yttersta bestörtning, i det han nästan tviflade på sina sinneus vittnesbörd. De bestörta