Göteborgsposten – 20 april 1869, sida 1

? cc äcf— utropen då och då från baronessan antydde huru upprörd hon var. Men det fanns en åhörare — Marianne ensam gaf akt på honom — som berättelsen djupast upprörde. Denne åhörare var Maurice. Lutad mot dörrposten, blek som döden, gjorde han de mest energiska ansträngningar för att återhälla smärtans och raseriets tårar. Att förolämpa Lacheneur, det var att förolämpa Marianne, det vill säga förolämpa den som han höll kärast af allt i verlden. Ah! om han kunnat ana detta, då Martial stod framför honom, så nära att han kunde nås af hans hand, skulle han låtit sonen dyrt få umgälla fadrens förhatliga uppförande. Men han svor inom sig att straffet blott skulle vara uppskjutet. Detta var ej eo ed som afgafs i vredens öfverilning. Denne unge man, så blygsam och mild han var, hade ett hjerta oåtkomligt för fruktan. Hans vackra svarta ögon, blyga som en ung flickas, visste gå rakt emot fienden som en värjklinga. I hans spensliga gestalt doldes muskler af stål. Då herr Lacheneur slutat med den sista fras han yttrat till hertig de Sairmeuse, räckte herr dEScorval honom handen. — Jag har förr sagt er att jag var er vän, yttrade han i rörd ton, jag bör nu säga er att jag är stolt öfver att ha en vän sådan som ni.