Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 2

om att de ej blott voro rivaler, utan representanter för två olika principer. Martial tänkte på sin far och trädde först tillbaka. — Vi träffas åter, herr dEscorval! yttrade han härvid. Maurice höjde ondast på axlarne och svarade: — Önska det inte, min herre! Baron dEscorvals boning, denna byggnad af tegel med hvita gaflar, som man kunde se från den ståtliga allgen vid Sairmeuse, var liten och anspråkslös. Dess enda lyx var en vacker parterr, hvars gräsvallar sträckte sig ända till Oiselle, och en temligen stor park med behaglig skugga. i I trakten sade man : slottet dEscorval, men det var rent smicker: Den obetydligaste manufakturhandlare, som genom , lyckliga konjunkturer förvärfvat sig en förmögenhet, skulle ha velat ha en bättre, större, vackrare och framför allt mera prunkande bostad. Det var derföre att herr dEscorval — hvilket skall lända honom till evig ära i historien — ej var rik. Efter att ha haft en mängd af de uppdrag, från hvilka generaler och civila embetsmän återkommo med flera millioner, hade herr: dEscorval endast i behåll det arf han fått efter sin far: tjugo å tjugofem tusen livres i räntor på sin höjd. Denna simpla boning, trefjerdedels lieus från Sairmeuse var frukten af hans tioåriga besparingar. Sjelf hade han låtit bygga den år 1806, på en plan