Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 1

— missförstått hans skildring och att jag tagit den i vidsträcktare mening än han velat. En landsortstidning, som välvilligt omhuldar riksdagsmannen Ola Jönsson från Kungshult, har påstått att jag Åvalltjemt naggar denne. Påståendet föranledes sannolikt af min antydan derom, att hr Ola Jönsson tillåtit sig hotelser mot riksdagen, i anledning af beslut, som misshagat nämnde representant. Den frågan löses ganska lätt genom att ur de tryckta riksdagsprotokollerna citera några af Ola Jönssons yttranden, af honom sjelt justerade. Sålunda yttrade han (se Del. I. af Andra kammarens protokoll, pag. 266) i anledning af hans egen motion om lindring i dagsverksskyldigheten till kungsgården Hjelmshult, följande: Jag yrkar icke bifall till min motion, ty dess öde är på förhand afgjordt, men jag får bekänna, att den behandling frågan rönt, har betydligt förringat min förut svaga tro på mensklig rättvisa, eller rättvisa i denna verlden. Emellertid må ingen tro, att allt ännu är slut; något återstår. En frimodig man nedlägger icke vapen så lätt, och jag ämnar icke eller göra det. Jag vill och skall offentliggöra det sätt, hvarpå denna fråga blifvit behandlad från början till slut, och jag tror i sanning att äfven min svaga röst skall få någon organ villig att sprida upplysning i saken. Jag skall visa hvad Sveriges arbetande befolkning har att vänta af sin regering och sin representation; jag tror att det kan blifva ett snyggt bidrag till slafveriets historia i det land, som kallas öfrihetens vagga och srihetens stamort på jorden). Något senare yttrade sig hr Ola Jönsson i fråga om den kommunala rösträtten (se 3:dje D. s. 486). — Ivad tjenar det dessutom till att göra motstånd? Jag vet väl att motståndet är stort, såväl inom som möjligen äfven någonstädes utom riksdagen, men starkare bälverk hafva fått vika för tidens mäktiga ström, som går oemotståndligt fram och ej låter hejda sig af några hinder, de må vara större eller mindre. Hvarföre icke i dag gitva arbetaren denna rättighet, för hvilken han skulle tacka, då han kanske en annan dag tager den, utan att tacka för det att han erhållit den? Att detta yttrande jemväl vid tillfället uppfattades såsom ett hot, visar prof. Ribbings värdiga och allvarliga svar (se pag 492 s. d.): Han (Ola Jönsson) sade: hvartill tjenar det att representationen säger nej, då arbetaren i allt fall förr eller senare kommer att taga denna rätt? Jag får härpå svara, att (lag-)utskottets skyldighet är att föreslå, representationens uppdrag är att besluta hvad hvardera anser rätt, och ett sådant förslag och beslut om rätt och enligt rätt, äro de enda som etjena till något, eller rättare som allt annat bör tjena. Och sedan våldet inträder, — ja, då tiga lagarne och rätten visserligen, men detta ändrar eller minskar intet i derag värde och giltighet. Jag tillåter mig tillägga, att då vid be handlingen af det i anledning af hr Ola Jönssons motion om de skånska frälsebönderna algifna utskottsbetänkandet, motionären äfven då tillät sig hotelser mot riksdagen, och påmindes af assessor Bergström, att det ej var första gången motionären till sådant gjort sig skyldig, så frågade han, när så hade skett. Om ej hr Bergström velat undvika att förlänga diskussionen, så hade han kunnat svara medelst att uppläsa Ola Jönssons härofvan anförda yttranden. I ett föregående bref omnämndes, dock endast i förbigående, den motion som hr Jöns Pährsson sist väckte och som endast i en af hufvudstadens dagliga tidningar något utförligare blitvit refererad. Den är dock icke blott som ett stiloch tankeprof, utan äfven såsom ett prof på den tolererade råa tonen i ) Erinras bör, att löftet om edet snygga bidraget till slafveriets historia ännu icke infriats och att hr Ola Jönsson vid innevarande riksdag förnyade sin motion, som, äfven nu afstyrkt, af honom ganska matt försvarades. — LWL ses— o—