Göteborgsposten – 16 april 1869, sida 1

— —— —ä————— — Parbleu! ... min gosse, afbröt hertigen, jag kommer nu ihåg dig. Vär samilj har verkligen bevisat de dina stor godhet. Och det var för att bevisa oss din erkiinsla, som du var angelägen att köpa vära gods!... Den gamle tjenaren hade utgatt från en låg Samhällsklass, men hans hjerta och karakter hade höjt sig med hans förmögenhet; han hade ett noggrant begrepp om sin värdighet och sitt värde. Många i trakten asundades honom, nägra hatade honom, men alla hyste aktning för honom. Och denne man behandlade honom nu med det mest förkrossande förakt och tillät sig att dua honom ... Hvarföre? Med hvad rättighet? .. Sårad af förolämpningen, gjorde han en rörelse liksom för att lemna rummet. Ingen utom hans dotter kände verkliga förhållandet, han behöfde blott tiga och Sairmeuse var fortfarande hans. Ja, han kunde ännu behålla Sairmeuse, och han visste det, ty alltför upplyst för att vara okunnig om att mellan de gamla emigranternas förhoppningar och det möjliga låg den afgrund som skiljer drömmen från verkligheten, delade han ej böndernas farhågor. Ett bönfallande ord, uttaladt i halfhög ton af hans dotter, höll honom qvar. — Om jag köpt Sairmeuse, fortfor han i dämpad ton, är det på befallning af min gumor och med de penningar hon utan någons vetskap lemnade mig. Att ni ser mig här kommer sig deraf att jag vill återställa till er hvad som blifvit anförtrodt åt min heder.