Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 2

Herr de Sairmeuse och hans son betraktade hvarandra med bestört min. Var det en förut och för deras skull uppgjord komedi? Tydligen icke, alldenstund de kommit oväntadt. Men presten som varit utsatt för denna husliga skrapa var ej deras man. Det var ej den man de framför allt behöfde, och som de hoppats finna, den bundsförvandt, hvars bjelp de ansågo oundgänglig för framgången af deras planer. Likväl vexlade de ej ett ord, de blott lyssnade. Man hörde liksom en ordvexling i korridoren. Presten talade lågt, i befallande ton; hushållerskan lät höra utrop, som om hon blifvit i högsta grad förvånad. Emellertid kunde man ej urskilja orden. Presten återkom snart. — Jag hoppas, mina herrar, sade han med en värdighet som omöjliggjorde allt skämt, att ni ursäkta den löjliga scen som denna qvinna ställde till... Kyrkoherden i Sairmeuse är, Gud vare lofvad, ej så fattig som hon påstår. Hvarken hertigen eller Martial svarade. Deras säkerhet var så betydligt rubbad, att horr de Sairmeuse uppsköt hvarje direkt förklaring och började berätta om de händelser, till hvilka han varit vittne i Parie, särskildt uppehållande sig vid den entusiasm och de prof på kärlek med hvilka hans majestät konung Ludvig XVIII blifvit mottagen ... Lyckligtvis kom den gamla hushållerskan ännu en gång in och afbröt honom. pg