Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 1

Son till en fattig arrendator i trakten af Montaignae, hade kyrkoherden i Sairmeuse sin familjs försakelser att tacka för sin tonsur och sin latin. Stor, torr, högtidlig, var han kallare än grafstenarne i hans kyrka. Genom hvilka viljeansträngningar, med hvilken tortur hade han bildat sitt utseende sådant? Man kunde göra sig en föreställning derom då man betraktade hans ögon, genom hvilka då och då en passionerad själ framblixtrade. Huru ofta hade ej en kufvad vrede bort sammanpressa dessa tunna och ofrivilligt ironiska läppar? Var han ung eller gammal? Den skarpsinnigaste granskare skulle ha tvekat att sätta en ålder pä hans bleka ansigte, som delades i tvenne hälfter af eu ofantlig örnnäsa, tuon som klingan på en rakknif. Han bar en kaftan, urblekt, sliten och lappad, men oklanderligt snygg, hvilken hängde ned utefter hans magra lekamen, som seglen utefter masterna på ett fartyg som lupit in i hamn. Man kallade honom abbå Midon, Vid åsynen af två frimlingar sittande i hans salong, tycktes han bli lindrigt öfverraskad. Vagnen utanför hans port hade visserligen antydt ett besök, men han väntade sig finna någon af sina församlingsbor. Som ingen förberedt honom, hvarken i sakristian eller på vägen, undrade han hvem det var och hvad man ville honom,