Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 1

— — — — —— —— —— Den gamla tjenarinnan som plötsligt återkom förklarade sin herres svar. Hon tycktes alldeles förtvitlad. — Nilde Jesus! ... utropade hon, hvad är att göra min herre?... Hönan har försvunnit. Man har säkert stulit den ifrån oss, ty hönsgården är väl tillsluten. — vänta med era anklagelser, afbröt kyrkoherden, man har ingenting stulit från oss ... Bertrande kom idag på morgonen och begärde någon hjolp för sin dotter som håller på att dö; som jag ej hade några penningar gaf jag henne denna höna, på hvilken hon kan koka en god buljong. Denna förklaring förvandlade Bibianes förvåning i raseri. Hon steg fram till midten af sa ongen, med ena handen i sidan och gestikulerande med den andra. — Sådan är han! utorast hon visande på sin herre, oförståndigare än ett barn och utan ringaste förmåga att genomskåda folks elakhet... Det finnes ej en bondqvinna som ej kan få honom att tro hvad hon vill... Med den gröfsta lön, fuktad med tårar, får man honom till hvad som helst ... På det sättet kan man få honom att ge bort skorna som han har på fötterna, bridet som han skulle föra till munnen ... Bortrandes dotter är lika mycket, sjuk som ni och jag, mina herrar! — Nog! sade presten allvarsamt, nog!... Vetande af gammalt, att hans stämma ej var nog för att hejda strömmen af den gamla hushållerskans förebråelser, tog han henne vid armen och drog henne med sig ända ut i korridoren.