Göteborgsposten – 15 april 1869, sida 1

Han vände sig instinktlikt mot Bibiane, men den gamla hushållerskan smög sig just bort. Hertigen begrep sin värds förvåning. — På min ära!... abb6, utbrast han med den obesvärade näsvisheten hos en förnäm herre som tror sig öfverallt hemma hos sig, vi ha utan krus intagit er prestgård och garnisonorat oss der, som ni ser... Jag är hertig de Sairmeuse, och detta är min son, marquisen Kyrkoherden bugade sig, mon hans gästers stånd tycktes ej göra något särdeles intryck på honom. — Det är en stor ära för mig, yttrade han i mer än förbehållsam ton, att hos mig få mottaga de fordna herrarne till detta gods... Han lade tonvigt på fordna, så att det var omöjligt att missförstå hans tanke och mening. — Olyckligtvis, fortfor han, skola ni här, mina herrar, ej finna de lifvets beqvämligheter vid hvilka ni äro vana och jag fruktar... — Bah! afbröt hertigen, vi få inbilla oss lefva på krigsfot, hvad som är nog för er skall vara nog för oss, abbe... Och räkna på att vi skola på ett eller annat sitt vedergälla det besvär vi förorsaka er. Kyrkoherdens öga blixtrade. Detta ogenerade sitt, denna stötande förtrolighet, denna sista förolämpsnde fras trängde in till mannens stolthet, dold under prestens kaftan. — För öfrigt, tillade i glådtig ton Martial, som varit mycket road af Bibianes bryderi, för öfrigt veta vi att det flnnes en höna i hönsgården ... — Det vill säga att det fanus, horr marquis ...