Göteborgsposten – 14 april 1869, sida 1

— äS—s? —— —— — Jag känner igen mig, marquis, sade han med en belåtenhet som kom honom att glömma alla bekymmer, jag känner igen mig. Snart blefvo förändringarne mer i ögonen fallande. Vagnen rullade in i Sairmeuse och skakade på stenläggningen till den enda gatan i byn. Denna gata var fordom en väg, som blef ofarbar så snart det regnade. — Ah! mumlade hertigen; detta är onekligen ett framsteg. Det skulle ej dröja länge innan han äfven märkte andra sådana. Der, hvarest fordom stått fula och eländiga kojor med tak af halm, såg han nu hvita hus, koketta och inbjudande med sina gröna fönsterluckor och sina vinrankor som slingrade sig öfver portarne. Snart varsedlef han rådhnset, en helt ny men ful byggnad, med sina fyra kolonner liknande ett monument. — Jarnibleu!... utropade han orolig, de skurkarne kunna ha varit i stånd till att ha byggt alla dessa hus med stenarne af vårt slott! ... Men vagnen for nu förbi kyrkogården och Martial observerade de grupper som rörde sig der. — Hvad tror ni om alla dessa bönder, herr hertig? frågade han sin far, tycker ni att de se ut som personer, hvilka förbereda ett festligt mottagande af sin gamle herre; Herr de Sairmeuse höjde på axlarne. Han var ej den man som för så litet afstod från en illusion.