Göteborgsposten – 13 april 1869, sida 2

.AA — —— — du skulle djupt känna det bittra i föraktet... Du skulle erfara den förfärliga sorgen att se tillochmed den aflägsna sig från dig, som ditt hjerta valt fritt bland alla! ... ; Han hade måttat slaget rätt, ty Mariannes sköna ögon fylldes af tårar. — Om du sade sannt, min far, mumlade hon i förändrad ton, skulle jag kanhända dö af sorg, men jag vore nödsakad erkänna att jag illa valt den person, åt hvilken jag skänkte min kärlek och mitt förtroende. i — Och du envisas i att råda mig till att återlemna Sairmeuse? . . — Hedern talar, min far... Herr Tachencur gaf den möbel, bredvid hvilken han befann sig, ett så väldigt knytnäfslag, att den till hälften romlade öfver ända. — Och om äfven jag envisades, utropade han, om jag behölle alltsammans ... hvad skulle du då göra? — Jag skulle säga till mig sjelf, min far, att en hederlig fattigdom är bättre än en stulen förmögenhet, jag skulle lemna detta slott, som tillhör hertig de Sairmeuse och jag skulle söka mig en plats som tjenarinna i något hus i grannskapet . Detta obevekliga svar träffade herr Lacheneur som ett slag af en klubba. Han nedsjönk snyftande på en fåtölj Han kände sin dotter tillräckligt för att veta, att hon skulle hålla hvad hon sagt. Men han var öfvervunnen, han beslöt sig för den hjeltemodiga uppoffringen.