Göteborgsposten – 12 april 1869, sida 2

(Insändt. ) Vid Fritz Sternhagens graf. Länge tärd af plågor nu Du hvilar Uti grafvens tysta bo, Och Din ande, löst ur fängslet, ilar Upp till himlens ljufva ro. Men vid grafven saknan ensam dröjer, Sorgens tårar falla tyst på den, Och den suck, som hjertat sakta höjer Säger, att der gömts en älskad vän. Dock för Dig var döden blott en vinning, Redan länge väntad var den gäst, Som med vårens flägt berört Din tinning, Och sin kalla prägel på Dig fäst. Mild och god och tålig under smärtan, Redan öfver jorden höjd Du var; Kär och dyrbar för de Dinas hjertan, Lemnar Du ett smärtans tomrum qvar. Sörjen ej föräldrar, syskon vänner, Ty Er älskling endast gått förut Dit, der inga tårar kinden bränner, Der Ni en gång möts vid lifvets slut. Å. C. II. —