Göteborgsposten – 10 april 1869, sida 1

SS VV Sn PÄx s—bsä — ——— här och i Småland. Vid denna konsert uppföres för andra gången den vackra kantat Barnhemmet, hvartill Ernot Björck skrifvit texten och konsertgifvaren komponerat musiken. Afven denna gång biträdes dir. Czapek af vårt samhälles mest framstående musikaliska förmågor såväl i vokalt som instrumentalt hänseende, hvarjemte m:ll Amanda Holmberg med vanlig prisvärd beredvillighet åtagit sig att utföra ett nummer: Ave Maria af Gordigiani, efter hvad det förljudes en äkta perla ur den klassiska kyrkomusikens skattkammare. Till derpå följande Onsdag förbereder fru Hilda Biörklund, född Sandels, som äfven denna gång godhetsfullt utför sopransolopartiet i ofvannämnda kantat, en andlig konsert i Christine kyrka. Båda dessa konserter äro synnerligen egnade att af allmänheten omfattas med det lifligaste intresse. En konsert-unge af halft privat natur var sistl. Thorsdags afton anordnad i Realgymnasil festsal, till hvilken biljetter bland konsertgilvarnes föräldrar, målsmän och bekanta blifvit utlemnade Åå långt utrymmet medgal. Konsertgifvarne voro eleverna sjelfva, biträdda af den utmärkta mansqvartett, som förefinnes bland Realgymnasii egen lärarepersonal. Man fick dervid höra vackra qvartetter och körer samt flera nummer för messingsinstrumenter utförda at den lilla musikkår som nyligen bildats bland eleverna och det var just till förmån för dennas vinstrumentsond som konserten var anordnad. Här om någonsin var belåtenheten allmän, bisallet lika uppriktigt som lifligt och prestationerna öfverraskande tillfredsställande! Sång och musik, se der tvenne vigtiga saktorer i ungdomens uppfostran, hvilkas vigt och värde ej heller förbisetts af Realgymnasii för sina elevers utveckling och förkofring städse rastlöst arbetande föreståndare. Då vi tänka på ungdomen och musik falla oss som ett lämpligt åpropos dessa Shakespeares ord i minnet: Betrakta blott en vild och yster hjord, En svärm af unga oinridna sälar, Som slå bakut och gny och gnägga gällt, Ty det är deras heta blod som svallar, Om de i hast få höra en trumpet, Om deras öra rörs af en musik-ton, Så skall du se dem stanna. straxt Och deras vilda blickar sänkas blygt För tonens makt. Och derför låter skalden En Orpheus sätta träd, berg, våg i gång, Ty intet är så stelt, så tungt, så stormigt, Att ej musik ibland förbytt dess väsen, Den man, som ej inom sig har musik, Och icke rörs af sköna toners endrägt, Är böjd för svek, bedrägeri och rof; Och hans begär så svarta som en afgrund; Tro ingen sådan man! — — — — — Hu då! det sista låter riktigt en smula hemskt! Guskelof för att vara musikalisk?, sa han som vefva på positiv. : Afven till denna vår har det lyckats föreläsningsstyrelsen att bereda den bildningssökande delen af vår allmänhet det oskattbara tillfället att få njuta af prof. L. Dietrichacns genialiska föredrag. Det ämne han denna gång behandlar faller inom den verld, der hvar och en bör känna sig bevandrad, hemmets trånga verld, som dock inom sig bär fröet till allt stort, alit upphöjdt i menskligheten. Redan från början af dessa föreläsningar har man funnit att den som här leder oss omkring i denna verld, lika litet underlåter att blotta dess sula, dess småaktiga sidor, som att påpeka de enkla, snart sagdt för hvar och en åhörare tillgängliga medel, som erfordras för att göra denna verld ljus och harmonisk, göra den till en högskola för lifvet. Har du observerat hvad fru X. är strålande vacker i afton, frågade nyss på spektaklet en person en god vän. Ja, i afton är hon verkligen charmant, blef svaret, men eljest vet jag ingen som är så journaliöre som hon. — Det ä ju alla fruntimmer, min vän lilla. — Misstag, min bror, endast de vackra — de fula sig lika i alla lifvets skiften.