Två eller tre gånger tilltalades han af sin dotter Marianne, som gick vid hans sida; men ett Ålåt mig vara i fred, uttaladt i häftig ton, var allt hvad han svarade. Utan tvifvel blickade denne olycklige man, såsom man alltid gör då man drabbas af ett svårt slag af olyckan, tillbaka på de olika fraserna af sitt lif... För tjugu år sedan var Lacheneur ej annat än en fattig gosse i tjenst hos familjen Sairmeuse. Hans ärelystnad var blygsam på den tiden. Då han vid middagsrasten låg utsträckt under ett träd, voro hans drömmar naiva som ett barns. — Om jag kunde spara tillsammans hundra pistol er, tänkte han, skulle jag bedja Barrois om hans dotter Marthas hand, och han skulle ej säga nej... Hundra pistoler! ... Tusen livres!... en ofantlig summa för honom, som under två års arbete och försakelser endast kunna spara ihop elfva louisdorer, hvilka han hade gömda i en dosa af horn, förvarad i hans halmmadrass. Dock förtviflade han ej... Han hade läst i Marthas svarta ögon att hon visste vänta. Dessutom var fröken Armande de Sairmeuse, en gammal mycket rik flicka, hans gumor, och han tänkte att om han bure sig klokt åt, skulle han kanhäda lyckas intressera henne för sin kärlek. Det var då som revolutionens förfärliga storm bröt ut. Vid första dånet af åskan hade hertig de Sairmeuse emigreret med grefven af Artois. De togo sin tillflykt till utlandet, liksom en sotgän