Göteborgsposten – 7 april 1869, sida 2

ras fiende måste omkomma. Vi kunna ej få det värre, än det är, säga de. Himlen gifve, att de ej måtte misstaga sig! ... Det är föga tvifvel underkastadt, att de stundande valen länge intagit en framstående plats i kejsarens tankar och att äfven det ryktbara brefvet af d. 19 Jan. 1867, i hvilket byggnadens bekrönande utlofvades, icke d kterades blott af önskan att gifva Frankr.ke den frihet, det fordrade såsom nödvändig. Det uppskof som följde på dessa löften och hvilket gjorde, att brefvets löften icke uppfylldes förr, än så kort före valen, visar, att kejsaren icke utan skäl räknade på de öfverdrifter, som ovilkorligen följa en nyvunnen frihet. Uan ville vara i stånd att kunna med ett sken af sanning säga för 1869 års valmän, ej blott att icke något tvång behöfdes, för att af honom i tidens fullbordan erhålla liberala eftergifter, utan äfven att Frankrike hade mera frihet, än det kunde klokt begagna. Det behöfdes ej någon Macchiavelli, för att förutsäga, att, då den starka handen väl en gång släppte sitt tag, hela svärmar af upproriska, smädefulla tidningar och stormiga kommunistiska möten skulle uppstå... Om en parisisk mob kunde bringas till revolt och denna åter nedtryckas, hvilket skulle vara lätt, skulle några tusen, ja, några hundra tusen röster kunna tillförsäkras de officiela kandidaterna i de försärade provinserna--. Det är också med blicken och fingret riktade härpå, som den officiele förf. i Bref till en valman säger: Af alla nödvändigheter för en regelbunden regering är — det måste hvar och en medgifva — hemmets säkerhet, vägfriden, den materiela ordningen den nödvändigaste, mest trängande och väsentligaste. Jag påstår ej, att ordningen kan ensam ersätta alla institutioner, alla frioch rättigheter, alla framsteg, arbetsverksamheten, det allmänna välståndet, nationaläran; men jag står fast dervid, att derförutan intet af vilkoren för ett folks värdighet, välstånd, storhet och framåtskridande kan bestå. Jag behöfver derför icke något annat bevis, än det som i våra dagar tilldrager sig i Sydamerikas beklagansvärda stater. Friheten står skrifven på deras offentliga handlingar, deras minnesmärken, deras fanor, och ingen är der säker hvarken till sin egendom, eller sin framtid, eller ens till sitt lif. De uttömma sig i ständiga konvulsioner, och dessa länder, oaktadt deras så stora område, räknas lika med noll i verldens öden. Vårt gamla Europa företer visserligen icke sådana skådespel, och exemplet är extremt. Men kan man val påstå, att ordning rådt i Frankrike under de regeringar, som föregingo kejsardömet? Behöfver jag väl erinra om de oförsonliga striderna under restaurationen? Och hvem minnes ej de emöter, som under juliregeringen öfversköljde gatorna i Paris och Lyon med blod? Hafven j glömt de beklagansvärda Majoch Junidagarne under republiken? Man måste medge, att Frankrike under 65 år icke njutit lugn. Kejsardömet allena har gifvit det sådant; lugnet fortvarar redan länge, och ingen folkrörelse, ingen inre oro har afbrutit denna djupa frid, hvaraf Frankrike ännu njuter och hvars oskattbara välgerningar det ej kan nog välsigna. -Öch hur har ordningen skapats i vårt land?. Genom den allmänna rösträtten. Jag vill ej berörva republiken förtjensten af att ha väckt den till hf... I hatven icke mera än jag glömt den gripande dagen, d. 10 Dec. 1848, då den allmänna rösträtten, i trots ar oppositionens motstånd, maktens och partiernas öfverilade manövrer, vände sig från alla håll i Frankrike med oemotståndlig makt til den furste, som förde örnarne tillbaka ur landsflykten. Tre gånger utropad, är han den ende furste som ända till denna dag i sig sammanfattat och personifierat en så stor social makt. Lik skalden, om hvilken man sade, att han har tiotusen själar, myriad minded, representerar han åtta millioner viljoenheter. Gentemot dylika yttranden utbrister republikanernas organ RÖveli: Frankrike vill ej längre vara offer för utnötta komedier. Man kan ej längre bedraga eller leka med detsamma. I sin själsfrihet vill det vara fritt, skall det vara fritt... Det finnes knappast i den mest undangömda vrån af en aflägsen kanton, en prest, en mär eller trenne podagersjuka gubbar, som låta sig oroas af edra uppskrämmande ord. Den i Nantes utkommande tidn. Phare de la Loire meddelar såsom ett bestämd faktum, att under de sista dagarne till krigs hamnen Cherbourg ingått befallning om utru stande till d. 1 Maj af alla pansarfartyg. Nö diga ordres och penningar ha ditsändts, på det arbetena må kunna fortgå oafbrutet båd natt och dag. NMan är, tillägger bladet, re dan i full sysselsättning med utförandet a denna ordre, Det har äfven allmänt förundrat, att d trupper, som åtnjöto halfårspermission, få! hafallning om att inom 24 timmar infinna si