Göteborgsposten – 7 april 1869, sida 1

— — — ———1, Hvad denne gamle usling väl kände sina landsmäns råa egoism! Han visste huru villigt, huru enstämmigt man skulle antaga ett försoningsoffer, hvars uppoffring skulle bli de andras räddning. — Det är ett faktum inföll en gammal gubbe, att herr Lacheneur innehar nästan hela godset Sairmeuse. — Säg så godt hela, medan ni håller på, återtog Chupin. IIvar bor herr Lacheneur? I Sairmeusernas vackra slott, som vi se skymta fram derborta mellan träden. Han jager i Sairmeusernas skogar, fiskar i deras fiskvatten, han låter draga sig af de hästar som tillhört dem och i de vagnar, på hvilka man skulle återfinna deras vapen om man skrapade bort målningen. För fjuga år sedan var Lacheneur en stackars fattig sate som jag, nu är han en stor herre med femtiotusen livres i räntor. Han bär rockar af fint kläde och kragstöflor som baron dEScorval. Han arbetar ej mer, han låter andra arbeta, och när han passerar förbi måste man buga sig ända till marken. För en sparf, dödad på hans egor, som han säger, skulle han kunna sätta on man i fängelse. Ah! han har haft tur. Kejsaren utnämnde honom till maire. Bourbonerna ha visserligen afsatt honom, men hvad gör det? Han är ju i alla fall den verkligo herren här, liksom fordom Sairmeuserna, hans herrar och våra herrar. Hans son har ju i alla fall genomgått sin kurs i Paris för att bli advokat. Beträffande hans dotter, m:lle Marianne... (Forts.)