Göteborgsposten – 5 april 1869, sida 2

Fran Utlandet. Mer och mer intressant ter sig för betraktaren det skådespel, sör hvars prolog ridåen nu gått upp 1 Frankrike, der partierna med anledning af de stundande valen starkt bryta sig mot hvarandra, under det regeringen ä sin sida anstränger alla krafter, tör att kunna vid valen ej blott behålla fältet, utan äfven nedbryta den städse mera kompakt uppträdande oppositionen. Denna prolog upptages för närvarande af de olika stridsmännens förpostkedja, broschyrerna, hvilka nu till betydande antal framkomma. Det är af intresse att följa dessa, hvilka förbereda terrängen för den kommande kampen. Bland de skrifter, hvilka regeringen ifrigt söker att utbreda, är en med titeln: -De allmänna mötena i Paris 1868 och 1869, hvilken skall vara spridd i 100,000 exemplar och innehålla ett valdt utdrag af de berättelser, som regeringstidningarne under senare tiden meddelat ang. dessa allmänna mötens socialistiska och tygellösa karakter. Der förekommer bl. a. en karakteristisk beskrifning öfver ett sådant möte, hvilket hölls i Belleville nära Paris och hvarå stormiga uppträden egde rum. Mötets ordf., Flourens, som fört ordet vid ett dylikt möte förut, lofvade, i det han besteg talarestolen, att han skulle med fast bestämdhet värna om mötets rätt. En af deltagarne nedlade på förhand protest mot poliskommissariernas upplösande af offentliga sammankomster. En viss Ollivier (icke Emile Ollivier) protesterade äfvenledes mot polisens inskridande och beklagade sig öfver, att det närvarande regementet tillstoppade folkets mun. En annan deltagare, Buller, talade i samma anda och fordrade re tormer i politiken. Vi skola snart — sade han — räcka hvarandra en broderhand och ropa: ve tyranniet! Om monarkerna och de rika yttrade han derpå: Dylikt folk badar sig i vjutningar, lyx och orgier, under det sattigman dör af svält. En annan talare utbrast: Ordet är icke alltid tillräckligt; det måste vara handling med! För ögonblicket ha vi herrar, dem vilja vi ej ha längre. Poliskommissarien förklarade derpå mötet för upplöst. Flourens betecknade detta steg såsom olagligt; ett lagligt motstånd borde resas deremot, och han förklarade derför, att mötet skulle fortvara. Några af de närvarande lemnade mötet; men mängden ropade, att det var fegt att gå. Medborgare! ropade en hr Pellerin från talarestolen, en revolutionär anda sveper hän öfver Frankrike, Vi vilja ej längre ha någon tyrann, och eftersom det närvarande regementet är en krältskada, måste vi göra oss af dermed. Kampen börjar; hämndens timme är slagen. Derför till verket! och må det gå löst, hvad än må ske! Man applåderade och ropade: Ja, hämnd! och må det gå löst! Hämnd öfver våra förtryckare! Efter det tal. benämnt det första kejsardömet oädelt och sagt om den nuvarande kejsaren: Vi måste göra oss af med honom eller ock måste vi genom våldsamma medel göra af med oss sjelfva, förklarade han den sal, i hvilken detta möte hölls, för heligare än deputeradekammaren, der man erhöll säte genom bestickning. Detta regemente, ropade han, rär tjutvericts tid, och galörslafvarne skulle bli vanärade, om man skickade regeringens män till dem. På ett annat möte, i hvilket 300 personer deltogo, villa en talare, att kapitalisterna skulle göra gemensam sak med socialisterna: Finna vi hinder — sade han —, så vilja vi undgå eller kringgå dem, och kunna vi det ej, så må ödet ha sin gång. Flera häktningar ega dagligen rum. Bl. a. bar äfven ofvannämnde Flourens arresterats. Bland de politiska stridsskrifternas antal kan här äfven nämnas en under regeringens auspicier bebådad uy upplaga af den del at skalden Bårangers sånger, som förherrligar den store Napoleon. Demokratiens hufvudorgan S:ecle uppträder häremot med följande uttalande: Den författare, som skall gamla Berangers napoleonska sånger, kunna vi försäkra, att han spiller sin tid, om han tror sig kunna återuppväcka en forrunnen tids lidelser. Frankrike sjunger ej mera. Efter det fransmännen en tid varit det gladaste folk i verlden och utmärkt sig genom dessa lätta sånger, i hvilka alla känslor fiona sitt uttryck, har Frankrike förlorat sin munterhet; den allvarliga och nedtryckta stämning, som trädt i dess ställe, sammanfaller just med det andra kejsardömets början. Sedan fågeln väl stängts inne i buren, tystnade plötsligt dess stämma. Och om folket nu skulle på nytt höja sin röst, kan man väl då tro, att det skulle uppstämma de gamla visor, som ej längre motsvara vår tids lynne? Nej. Men bland de sånger, som forntiden lemnat åt oss i arf, är det en, som fransmännen ännu skulle kunna sjunga med hela sin hänförelse, derför att denna sång är full af frihetens rätta anda. Men just denna nationalsång — marseljäsen — förföljes och straffas med fängelse.