Göteborgsposten – 5 april 1869, sida 1

verlemnat oss, de skola ej bogifva sig bort, så länge de kunna vädra upp en cell och en butelj vin i Frankrike!... Då han yttrade detta, hotade han med sin knutna hand den hvita flagga som svajade för vinden i toppen af klockstapeln. Hans åhörare grepos af den ädla vrede som beherrskade honom, och den uppmärksamhet man egnado honom var ännu långt ifrån att slappas, då den afbröts genom ljudet af en hästs galopp på stenläggningen till den enda gata som fanns i Sairmeusoe. En frosskakning genomfor hvarochen. Samma fruktan hoppressade allas bjertan. Hvem kunde veta om ej denne ryttare ej var någon engelsk eller preussisk officer? ... Han skulle förkunna sitt regementes ankomst och befallande fordra penningar, kläder och lifsmedel för sina soldater... Men denna ängslan blef af kort varaktighet. Ryttaren som nu kommit inom synhåll var en landtman, klädd i en dålig blus af blått tyg. Han slog oupphörligt en liten mager klipparo som var alldeles betäckt af lödder. — Åh!... det är den gamle Chupin!... mumlade en af bönderna med en suck af lättnad. — Han tyckes ha mycket brådtom, anmärkte en annan. — Det är utan tvifvel derföre att den gamle skälmen stulit den häst han rider på. Denna sista anmärkning tillkännagaf beskaffenheten af mannens rykte. (Forts.)