Göteborgsposten – 3 april 1869, sida 1

Article Image
— — — af både större och mindre kolleger, ja, den har till och med funnit nåd inför en medlem al sjelfva Stockholmspressen, det alltid väl underrättade bladet Dagens Nyheter. Så här presenterade den sig i sin ursprungliga Wadstena-naivetet: Thildas testamente. Under denna anspräkslösa rubrik lärer räntan af 21 millioner rdr blifvit donerade till en skola för Judebarn i Göteborg, hvars elever få lära svenska, tyska, fransyska och engelska spraken, äfvensom nästan alla möjliga humaniora. En ogift qvinna af högre stånd med ofvansagde dopnamn, som nyligen är död vid 33 års ålder, har gjort förordnandet. 7 a 8 kompetente lärare, utom biträden, äro vid skolan anställde och elevernas antal nästan obegränsadt. För att icke kapitalet skall rubbas, böra de, som mäkta erlägga 200 rdr om året, betala denna afgift; men öfriga åtnjuta fri undervisning. Våra läsare på platsen förstå förmodligen genast att härmed afses den sedan år 1812 härstädes existerande ÅGöthilda-stiftelsen, tillkommen genom en donation at fru Göthilda Magnus, moder till en af de nuvarande cheserna för den ansedda firman L. E. Magnus C:o, hr Edvard Magnus. Ankan har sålunda den respektabla åldern af öfver ett halft sekel; ej underligt då att den förefaller segsliten. Ofvergången från en anka till ett pecorale torde icke kunna anses för djerf, hvadan vi till våra läsares uppbyggelse meddela följande med diplomatisk noggrannhet afkopierade andsökan, Majornas Gas Wärk Ödmjuk Andsökan H, Herr wärk mestare eller så blifvande inserjörn wid nu blifvande wärk, är ja å war så god gif mig en lönnande tjenst som kan wara, Arbete som alv mig framtiden ut wisar, här widinom hus som ultom hus å der up synins man till lika, tekes af II, Herr godbet den 10 Augusti 1864 Man skulle nästan vara frestad tro, att pecoralet liksom ankan är bördigt från Wadstena. Från Kristianstad meddela vi som ett motstycke till en förut i krönikan inregistrerad liktornsannons följande nätta bit: Liktornar och vårter samt invexta nagler opereras och borttages utan smärta af A. C. S. fr. Stockholm. Anbefallningar finnas så väl från utlandet som här från Sverige. Jag träffag hela dagen, utom från kl. 4 till 6 e. m., då jag kan komma hem till dem som önska det, i enkefru Krumlindes gård, n:o 70 Cardellsgatan. Huru obarmhertigt af operatrisen att inskränka sin praktik utomhus endast och uteslutande till evkefru Krumlindes gård N:o 70 Cardellsgatan. Velocipeden gör i våra dagar fullt ut lika mycket uppseende som på sin tid symaskinen, krinolinen och chignonen. Först presenterade han sig på tre hjul, så på två, nu sist på ett och slutligen kommer man väl ända derhän att det icke behöfves något hjul alls. Då är man åter förvisad till den primitiva velocipeden, till apostlahästarne. Apropos velociped, se här en anekdot. I en socken på Sjwland i Danmark, hvarest man kommit ett godt stycke längre i begagnandet af sagde fortskaffningsmaskin än här i Sverige hade man för postbudet mellan socknen och närmaste stad anskaffat en patenterad nonplus-ultra vlociped. Ru skola vi väl få vår post minst en timma tidigare än förut, jublade de nyhetshungriga sockenboerna, gnuggade sina händer och logo kapitalt som det endast är möjligt med en dansk mun. Men det vardt 4Segu andet af. I stället för att komma en timma tidigare än förut kom nu postbudet en god halftimma senare. Hur kunde väl detta vara möjligt? Jo, saken för böll sig helt enkelt så, att det stackars postbudet, en redan till åren kommen verldsborgare, omöjligt stod ut med att begagna vålocipeden. Då han emellertid skämdes för att tala om sin oförmåga tog han sitt parti. Istället för att sätta sig upp på velocipeden tog han den under armen och bar helt sonika både den och postväskan till ort och ställe.

3 april 1869, sida 1

Thumbnail