darrando lä par, som on man hvilken fattat ett oryggligt beslut. — Ni får ursäkta mitt lilla bedrägeri, herr Tabaret, sade han i upprörd ton. På allt detder har jag tänkt förut ... Men jag misstrodde mig sjelf; jag ville höra er säga det... Han tillade: — Nu vet jag hvad jag har att göra. Tabaret höjde armarne mot himlen med alla teckon till den yttersta oro. — Olycklige! ... utropade han, du kan vil aldrig tänka på att gå och arrestera hertig de Sairmeuse! . Arme Lecoq! ... Fri, är denne man nästan allsmäktig, och du, den obetydlige polisagenten, skulle bli krossad som glas! Akta dig, min son! anfall ej hertigen, jag skulle ej kunna ansvara ens för ditt lif. Den unge polisagenten skakade på hufvudet. — Åh!... jag ämnar ej förplumpa mig, sade han. Jag vet att jag för närvarande ej kan komma åt hertigen ... Men jag skall nå honom den dag jag genomträngt hang hemlighet... Jag föraktar faran, men jag vet att jag för att lyckas måste dölja mig. Ja, jag skall hålla mig i skuggan ända till den dag då jag lyftat slöjan omkring denna hemlishetsfulla sak... då skall jag åter framträda. Och om verkligen Mai är hertig de Sairmeuse, skall jag ha min hämnd. Slut på första delen. —