sonsterluckor och dörrar, men hade ingenting för sitt besvär. Härförutan har Hamgren under tiden från början af 1868, intilldess han nu häktades, på olika ställen inom hufvudstaden (minst sex) föröfvat de allra djerfvaste inbrott, men just icke haft någon särdeles tur med att komma öfver någonting af värde. Såsom ett bevis på hans tilltagsenhet må omtalas en af dessa stölder. Han hade gjort upp den plan att helsa på ett handelskontor, beläget 1 tr. upp vid Stora Nygatan. För det ändamålet inställde han sig d. 27 November på aftonen utanför huset och, i det ögonblick ett bullrande åkdon for förbi, passade han på och slog in ett par fönsterrutor. Att nu gå vidare vågade han naturligtvis icke, och så var icke heller hans plan; ändamålet med fönsterinslagningen var att qvällen derpå kunna komma åt att taga ur de med mjukt kitt ånyo insatta glasrutorna och sålunda utan buller inkomma i lokalen. Dagen derpå förkastade han dock detta förslag; gick till väga liksom qvällen förut (slog sönder ett par fönster, då en vagn for förbi), klättrade upp på en nedanför fönstret varande utbyggnad och kom obemärkt in på kontoret. Har brös han upp tvenne pulpetklaffar, men fann ingenting al värde En skrifbordslåda sökte han äfven bryta upp, men verktyget, ett s. k. bräckjern, sprang sönder och H. måste aflägsna sig utan att hafva någonting för besväret. — Icke mindre djersva äro öfriga af honom begångna stölder. Sedan Hamgren i Tisdags till ransakning förevavarit i poliskammaren öfverlemnades målets vidare behandling till Stockholms rådhusrätt.