digheter uppgifva sin lysande affär. Stewart är en man om 74 år och har inga barn, hans affär inbringar honom 2 millioner dollars om året, och likväl är ej för honom någon tanke odrägligare, än den att den omsättning, som han förskaflat sig, skulle fördelas på andra händer. Det säges vara hans största njutning att krossa stora och små konkurrenter. Han önskar i politiskt hänseende framför allt, att de våldsamma partistriderna inom Unionen skola upphöra, hvilket just är en af hufvudpunkterna i Grants program. Stewart understödde förr Andrew Johnson, men slöt sig med ifver till Grant, emedan han i denne såg den man, som kunde återupprätta freden, och utgaf vid presidentvalet stora summor, för att få Grant vald. Hvad som isynnerhet fästade den nye presidentens uppmärksamhet på Stewart, var dock den administrativa talang, som den driftige köpmannen lagt i dagen under ledningen af sin affär, hvilken han skapat med två tomma händer. Stewart var klippt och skuren till att bringa ordning i det finansiela kaos och göra slut på bedrägerierna i skatteoch tulluppbörderna. Hans utnämning var således en krigsförklaring mot de mäktigaste inflytelserna, och den blef som sagdt äfven genast besvarad, i det senaten körde upp mot honom med den nämnda lagen. Grant, som satte det största värde på att få behålla Stewart, tillställde d. 6 Mars kongressen ett bådskap, hvari han bad båda husen om att medelst ett gemensamt beslut upphäfva lagen af 1789 för den nye finansministerns del, och det kom först till senaten. Det var nära att denna gått in på presidentens önskan; men senatorn Sumner, som blifvit återvald till ordförande i komiteen för utrikes angelägenheterna, fick afgörandet uppskjutet till nästa sammanträde, och då man på detta sysselsatte sig med allt annat än Grants bådskap, insåg Stewart huru det förhöll sig och inlemnade sin afskedsansökan. Det påstås, att Sumner är fientligt stämd mot Grant, derför att hans förhoppningar om att blifva utrikesminister gäckats, och att han vill ställa sig i spetsen för den radikala oppositionen mot Grant. Det var äfven Sumner, som städse förebyggde, att kongressen återlemnade presidenten rätten att besätta ombetena. Enl. ett telegram har senaten i den nya kengressen visserligen gjort en eftergift, men i tillämpningen har den ej mycket att betyda. Den har neml. tillåtit presidenten att suspendera embetsmän, men endast under det vilkor, att senaten bekräfstar de nya utnämningarne, under det suspensionerna i motsatt fall ej gälla. Kongressen vill således icke afstå från den makt, som den tillegnade sig under den starka partikampen mot Johnson, under det Grants sträfvanden måste vara riktade på att återskaffa verkställande makten dess sorna myndighet. Huru kan väl en reform i den allmänna förvaltningen genomföras, då partiledarne, som äro intresserade i korruptionens bibehållande, fortfarande utöfva inflytande på embetenas tillsättande? Skall Grant ha nog kraft och makt att i detta fallet kunna på sin sida ställa folkviljan och bringa kongressen till undergifvenhet? Framtiden skall visa det. Rö relsen inom folket är emellertid märkbar. Från Luxembourg skrifves, att vid den förut nämnda interpellationen i kammaren om ästningsverkons slopande ministrarno fullstän digat sina ofsiciela yttranden med åtskilliga fortroliga meddelanden till de deputerade, a! hvilka framgick, att berlinerkabinettets afsigter syntes en kort tid till den grad fientliga, att luxembourgska regeringen förhandlade frågan om, huruvida hon icke borde otördröjligen vända sig till de andrå makterna, som garanterat Luxembourgs oberoende. Till sekreterare vid ekumeniska mötet i Rom har utsetts biskop Fessler från Sanct Pölten i Österrike. sr — ———