1AIMVA APP 477— — ——ss——— Trottoar-ordning. Till Red. af Göteborgs-Posten. Med våren och det vackra vädret blir det allt lifligare på våra gator, både trufikerande och promenerande blifva talrikare. Det synes då icke olämpligt att åter upptaga ett ämne, som mer än en gång varit albandladt, men bittills utan praktiskt resultat. Vi mena frågan om trottoarrätten. Alla äro naturligtvis bäst belåtna med att obehindradt få gå sin väg fram, men på de mera freqventerade gatorna låter detta sig icke göra, utan att man haren viss regel, enligt hvilken man viker för de mötande. Vi mena här icke en lag eller evt påbud ifrån poliskammaren, utan ett konventionelt bruk, en tyst ofverenskommelse, huruledes man bör gå undan för hvarandra. För körande är det en bestämdt vedertagen sed, att då man möter alltid vika till venster, ja troligen är detta i lag påbudet, emedan det såsom en skyldighet står upptaget i Dagbokene å de flesta gästgifvaregårdar. Hvarföre skall man då icke göra på samma sätt då man är till fots? Derigenom skulle mycket obehag undvikas, ty nog är det ganska besvärligt att aldrig kunna få gå i samma riktning, utan ständigt nödgas kryssa, från den ena sidan af trottoaren till den andra, allt efter som de mötande behaga vika till höger eller venster eller också — hvilket tyvärr är ganska vanligt — icke vika alls, utan styra rätt fram, ålven om de skola tränga sig emellan ett par personer, som gå helt nära hvarandra och tydligen äro i sällskap. Det sistoämnda oskickot nämna vi i förbigående såsom egendomligt för en stor del af Göteborgs publik, af alla klasser, och vi ha hört mer än en bildad fråmling förundra sig öfver det ogenerade sätt, hvarpå man här rusar fram, ut.n ringaste hänsyn till andras billiga anspråk, att någorlunda få gå sin väg fram. I anseende till den glesa befolkningen och alltså det goda utrymmet i våra städer, har man funnit det onödigt och alltför besvärligt att underkasta sig sådana ordn ngsreglor för samfärdseln som redan länge funnits och iakttagits t. ex. i grannstaderna Kristiania och Köpenhamn och hvilka otvifvelaktigt bidraga till trefnaden. I Stockholm har man nu, på de större gatorna, börjat temligen komma sig i ordning med trottoarrätten och antagit som regel att alltid gå på vevstra trottoaren, så att, då man har husraden till venster bredvid sig, man bör vara temligen obesvärad af mötande. Denna regel blef dock en hballmessyr derigenom att det icke är klart åt bvilken sida man skall vika, då man möter personer på samma trottoar, hvilket naturligtvis icke kan undvikas. I Köpenbamn har man icke bestämningen af högra eller venstra trottoaren, men deremot en annan regel som är mera praktisk: så snart du har räonstenen till höger, beböfver du ej vika för någon. Detta står i öf verensstämmelse med regeln för körande, ty i Danmark, Norge och Tyskland vika dessa till höger och icke, som i Sveiige, till venster. Alltså då jag i Köpenhamn har räonstenen ull höger och går på kantstenen af mottrottoaren, som är det vanliga, så behofver Jag icke stiga ned på gatan för de mötande, utan dessa skola samtligen atvika till höger, inåt husraden. Hade man nu i Stockholm velat konseqvent t limpa den svenska seden för körande, att vika tll venster, så borde man icke sagt: gå på venstra trottoaren, utan tvärtom på den högra. Då hade man fått rännstonen på venstra sidan och de mötande hade skolst vika till venster inåt husraden. Detta kan dock i det hela vara likgiltigt, endast man slipper att kuuffis, mena säkert är, att mun till en viss grad, om än omedvetet, influeras af plägseden att, då man åker, alltid hålla till venster, hvilken vana man i Stockbolm måste försöka att öfvervinna. Här i Göteborg är emellertid ett annat förhållande äni hafvudstaden, i cet att våra största, bästa och mest trafikerade gator väl äro försedda med goda trottoarer, men blott en på hvarje gata, enär kanalerna gränsa intill på andra sidan och trottoarer icke lämpligen der kunna finnas. Här uppstår alltså frågan: hurn bör man vika, då man mötes på trottoaren, för att icke besvåra hvarandra? och vi svara obetingadt till venster. Mången torde flnna frågan ganska underordnad och af ringa eller ingen betydelse, helst våra flesta trottoarer äro mycket breda och freqvensen i allmänhet icke större, än att man kan röra sig temligen obehindradt. Men betrakta — eller rättare sagdt gå — Södra hamngatan en söndagsförmiddag, då eu massa flanörer der röra sig fram och åter, eller ännu bättre en sommarafton, då ångfartygen bemkomma från sina lustturer och hundratals menniskor äro ute för att möta de ankommande och desse att vandra till sina bem. På samma sätt i allerna och i Träadgåraslöreningen. Till hvilken oupphörlig kryssning är man icke här dömd, för att undvika påsegling. Det vore ju då icke så orätt, om de folkmassor, som röra sig i motsatt riktning, hade den goda vanan alt i allmävhet draga sig åt venster. En sädan vana skulle snart blifva en slags instinkt, så att den Lkeom omedvetet följdes, likasom man ofta på landsvägen ser hästen för lasset vika åt venster för det mötande åkd net, ehuru körsvennen lagt tömmarne ifrån sig och larfvar efter på ett tjugotal steg, möjligen ropande Åbit, hit! till det förståndiga djuret, som redan sjelf iakttagit regeln. I Stockholm har en daglig tidning tegit sig för att alltsom oftast med fetstilar påminna allmänheten: gå alltid på venstra trottoaren! och utan tvifvel skulle det här ofvan antydda ändamålet mycket befrämjas derigenom att vår allmänhet, innan den om morgnarne ger sig ut på språng, i Göteborgs-Posten stundom finge läsa: vik alltid till venster på trottoarerna och i alleer! hvarvll lämpligen kunde läggas: slanna ej pa trottoarerna! De äro icke afsedda för längre konversation. Pacificus. dt U: ban Emin son