— Ha! ha! det var ett godt skämt, utbrast han. Ha! ha! ha! ... Sådan var ej Lecoqs åsigt. — Nåväl! ... ja, herr Tabaret, sade han, äfven jag har haft denna tanka, men jag har förjagat den... — Verkligen! ... och af hvud orsak, om jag får fråga? ... — Hm! derför att ... — Derför att du ej vet att fasthålla vid dina grund satser. Men det gör jag, jag är konseqvent, och jag resonnerar så här: Det synes vara omöjligt att mördaren i enkan Chupins värdshus är hertig de Sairmeuse ... Alltså är mördaren i enkan Chupins värdshus, Mai, den sig så kallande akrobaten, ingen annan än hertig de Sairmeuse ! Huru hade Tabaret kommit på denna tanka? Det kunde Lecoq ej inse. Att han, Lecoq, haft den, då den anklagade spårlöst försvunnit, det kunde strängt taget förklaras. Förtviflan alstrar de dåraktigaste fantasier, och några ord som Couturier yttrat kunde för öfrigt tjena till förevänning för alla möjliga antaganden. Men Tirauclair var lugn och kallblodig, han... Den gamle mannen kunde ej undgå att märka den unge polisagentens förvånade min, och det var lätt att deraf sluta sig till hans känslor. — Du ser ut som om du vore fallen från skyarne,