försvarades af Sullivan, den irländske generalfiskalen, men hufvudintresset knöt sig dock kring John Bright. Det var första gången som John Bright i sin egenskap af minister höll ett större politiskt tal, och det nyvalda huset var mycket otåligt efter att få höra honom, likasom prinsessan Louise infunnit sig på den med galler försedda dameläktaren, för att vara vittne till denna parlamentariska tornering. Bright talade med värma och hänförelse, isynnerhet var slutet af hans föredrag ett mästerstycke af vältalighet, men man erhöll likväl ett intryck af, att tribunens mäktiga vingslag voro stäckade och bundna af den ofsiciela ställningen. Debatten uppsköts derpå från Fredagen till Måndagen, och på denna tredje dag var hufvudtalaren sir Roundell Palmer. Denne utmärkte jurist och högt ansedde vetenskapsman är ifrig liberal och var attorney general inom förra liberala ministören; han är emellertid en motståndare, icke till den irländska statskyrkans politiska afskaffande adtseslabliahment), utan till indragningen af dess gods (disendowment), åtminstone till en viss grad, och denna meningsskilnad har hållit honom afsides från den närvarande ministersammansättningen, der han sannolikt annars skulle varit lordkansler. Ministören ställde mot denne farlige motståndare sin Solicitor-General, sir John Coleridge, hvilken ej var alldeles lycklig i sitt försök. För öfrigt talade från oppositionens sida mr Gathorne Hardy, den fordne inrikesministern, som utförligare än Disraeli uttryckte sitt partis uppfattning och dess fördomar, under det regeringens talan tördes af skattkammarkansleren, mr Robert Lowe. Slutligen uppträdde sista dagen, Tisdagen, Walpole och Mowbray emot, sir Henry Bulwer och The ODonoghue för lagförslaget, tillg slutligen Gladstone något efter midnatt afslöt den långa diskussionen med ett klart och genomträngande föredrag på — blott halfannan timme. Resultatet kände man mycket väl på förband, och detta gaf en viss matt prägel åt hela diskussionen, så att man mindre brydde sig om, hvem som talade, än hvem som teg, och det anmärktes derför särskilt, att lord Stanley icke tog till ordet; man antager, och detta helt visst ej utan skäl, att denne, grefve Derbys äldste son och f. d. utrikesminister, i sitt inre sympatiserade med de liberala i denna sak, och är halft förvånad öfver, att han icke vid omröstningen lemnade sina partivänner. Der voro 368 röster för och 250 emot lagförslaget, således en majoritet af 118 röster i ett ovanligt fullsatt hus. Underhuset tillträdde genast efter omröstningen sin påskferie; då det åter samlas, skall det skrida till diskussionen af de enskilda paragraferna, och det är sannolikt, att Gladstone vill söka att härvidlag så mycket som möjligt tillmötesgå oppositionen, särskilt äfven derför att han hoppas sålunda kunna afväpna ett betänkligt motstånd inom lordernas hus. Under det en så obillig oformlighet som en protestantisk statskyrka i ett katolskt land tyckes på detta sätt vara nära att omsider bli upphäfd i Englands provins Irland, visa sig tecken till att djupare rörelser arbeta i Englands fordna provins, det nu sjelfständiga Nordamerika, hvarest äfvenledes vissa oformligheter alltför länge drifvit sitt spel. Dessa rörelser afse den djupa korruption, hvari behandlingen och förvaltningen af det allmännas angelägenheter sjunkit. Den nye presidenten Grant har med riktig blick sett, att folket väntar af honom, det han måtte rensa detta Augiasstall, och han har äfven i enlighet dermed skridit till sitt värf och sitt verk. Han har dock mött ifrigt motstånd af alla dessa politici, hvilka idka politik såsom näringsfång och funnit intresse i det gamla ruttna tillståndet. Förhållandet med finansministersutnämningen lemnar bevis derpå. Finansministeriet är det vigtigaste i Amerika, dels på grund af finansernas tillstånd och alla de intressen, som stå i samband med den finansiela politiken, dels derför att denna ministår, hvilken från amerikansk synpuakt är af -törsta betydeise, förfogar öfver 44,000 embeten och platser, och dertill just de i viss mening mest inkomstbringande. Att finansministeriet skulle öfverlåtas till grosshandlare Stewart, en man som stod helt och hållet utanför de politiska partimännens krets, väckte derför i hög grad dessas misshag. Det gick ej an, att senaten började med att neka sitt bifall till de af Grant gjorda utnämningarne; men bifallet var knappast lemnadt, förrän senatorerna lade råd om, huru de skulle få bort Stewart, och de gjorde nu den upptäckten, att det fanns en lag af 1789, som förbjöd finansministern att urifva enskilda affärer. Såfort denna lag hurnit uppgräfvas, hade senaten vunnit slaget, ty det var en känd sak, att finansministern aj villa undar HSA AAtn