— Ni vet det, jag sprang till auktionsentreprenören. — Bra! ... Vidare? .. — Jag undersökte katalogen, och då jag der hvarken upptäckte något smycke eller någon beskrifning som träffade in på dessa vackra diamanter, antog jag att spåret var förloradt . .. Tirauclair jublade. Alldeles! utbrast han, deri bedrog du dig just. Om detta värdefnila smycke ej var inskrifvet i katalogen, var det derföre att baronessan do Watchau ej längre egde det då hennes död inträffade. Om hon ej längre egde det, var det derföre att hon gifvit bort det eller försålt det. Till hvem?... Till en af sina väninnor sannolikt. I ditt ställe skulle jag derföre ha skaffat mig namnen på alla baronessan de Watchaus intima väninnor, hvilket varit lätt, och jag skulle ha lagt mig vinn om att ställa mig väl med alla dessa väninnors kammarjungfrur ... för en vacker gosse som du är skulle detta ha varit en småsak. Detta råd tycktes mycket roa pappa Absinth. — Utt sådant polissystem skulle jag vilja hylla! utbrast han med sitt breda skratt. Herr Tabaret gaf ej akt på detta afbrott. — Slutligen, fortfor han, skulle jag ha visat örhänget för alla dessa kammarjungfrur, ända tills en af dem sagt mig: Denna diamant tillhör min herrskarinna, eller tills en vid dess åsyn fallit i en nervös darrning ... — Oh! att jag ej kom att tänka härpå! mumlade Lecoq. — Vänta, vänta... jag kommer nu till det andra