— Du har gjort dig alltför mycken möda, min son, och det är derföre jag förebrår dig. Hvad tusan var det för en id att följa den sig så kullande Mai steg för steg, som om han varit en vanlig brottsling ? Lecoq blef helt öfverraskad. — Borde jag då ha låtit honom undkomma? , . frågade han. — Nej, men om jag varit vid din sida i galleriet vid Odåon då du så slugt — ty du är slug, min son — och hastigt anat den anklagades afsigter, skulle jag sagt till dig: Min vän Lecoq, Mai skyndar till m:me Milner för att underrätta henne om sin rymning... låt honom gå. Och sedan han lemnat hötel de Mariembourg skulle jag ha tillagt: Låt honom nu gå hvart han vill, men haka dig fast vid m:me Milner, förlora honne ej ur sigte, följ henne som en skugga, ty hon skall föra dig till medbrottslingen, det vill säga till lösningen af gåtan. — Ja, hon skulle ha fört mig dit, jag erkänner det . . . — Men hvad gjorde du i stället? ... Du skyndade att visa dig i hötel de Mariembourg, du skrämde uppassaren! När man lagt ut nät och vill fånga fisk i dem, slår man ej på trumma efteråt. Tabaret följde sålunda den efterspaning som blifvit gjord steg för steg och visade huru den skulle gjorts enligt hans metod. Lecoq hade i början haft en storartad ingifvelse, han hade under gången af undersökningen utvecklat ett öfverlägset geni, och likväl hade han ej lyckats. Hvarföre? ... Derföre att han alltid afvikit från