försummade tillfället. Hvad gjorde du då du var i besittning af den kappsäck som Mai påstod vara hans. Du återställde den helt beskedligt till den anklagade, som är så slug. Hm! du borde dock ej varit okunnig om att denna kappsäek ej var annat än ett tillbehör till komedien, att den ej kunde vara lemnad hos m:me Milner af någon annan än medbrottslingen, att alla de saker som funnos der blifvit köpta efter... — Nej, jag var ej okunnig derom ... Men hvad fördel skulle jag kunnat draga af denna visshet? — Hvad fördel, min son?... Jag som blott är en gammal giktbruten man, jag skulle ha gått till alla klädmånglare i Paris och jag skulle slutligen ha funnit en som utropat: Dessa kläder har jag försålt till en person som såg så eller så ut, hvilken köpte den för en af sina vänners räkning, af hvilken vän han medhade måttet. I den förbittring Lecoq kände mot sig sjelf glömde han sig derhän att han slog knytnäfven i den möbel som stod framför honom. — Sacrebleu! utropade han, medlet var ofelbart och klart som dagen. Ah! aldrig i mitt lif skall jag förlåta mig min dumhet!... — Sakta! sakta!... afbröt den gamle mannen, du går för långt min gosse. Dumhet är ej rätta ordet; lättsinne bör man säga. ,. För tusan, du är ung. Hvad som var mindre ursäktligt, det är det sätt hearpå du bedref Jagten efter efter den anklagade sedan han sluppit undan... — Ack! mumlade den unge polisagenten modfälld. Gud vet dock att jag ej skytt någon möda!