Göteborgsposten – 31 mars 1869, sida 1

godtfinnande ... Men just derföre att det mellan oss råder ett dödligt hat, bör ni ej förlänga mina qval! Att missbruka er makt skulle vara en nedrighet! ... Ja, han ville säga detta eller något i den vägen, Lecoq, min gosse, såvidt du nemligen rätt beskrifvit uttrycket i hans ansigte, der stoltheten blandade sig med den vildaste förtviflan. Men detta är ej allt. I stället för herr dEscorval, denne högdragne embetsman, finner den anklagade den värdige, förträfflige herr Segmuller ... Hvad händer då? Han öfverraskas och hans öga förråder den förvåning han känner öfver sin flendes ädelmod ... Han hade trott honom vara oförsonlig. Derefter stiger ett småleende på hans läppar, hoppets småleende, ty han tänker att då herr dEscorval ej förrådt hans hemlighet, kan han ännu räddas och kanhända rädda sitt namn obefläckadt undan denna afgrund af nesa och blod . ... Tabaret gjorde med handen en ironisk rörelse som var honom egen och tillade i det han plötsligt förändrade ton: — Der har du min åsigt om saken! Den gamle Absinth hade rest sig upp, alldeles hänförd. — Beundransvärdt! utropade han, så är det!... så är det! ... Lecoqs bifall var, ehuru det ej hörbart yttrade sig, dock lika tydligt.