Göteborgsposten – 31 mars 1869, sida 1

Bättre än sin gamle kamrat kunde han uppfatta denna snabba slutledning. ö Han beundrade det förvånande skarysinnet hos denne excentriske polisman, som på omständigheter som han, Lecoq, ej uppmärksammat, uppförde sanningens drama, liksom de naturforskare, hvilka, efter att ha tagit kännedom om ett par tre ben, kunna rita upp hela djuret som dessa tillhört. j Efter en stund återtog Tabaret: ) — Skulle du ännu behöfva några små bevis, Lecoq, min son? Erinra dig då herr dlscorvals ihärdighet att skicka bud till herr Segmuller och fråga efter nyheter om ransakningen. Jag medger visserligen att man kan intressera sig för sitt yrke, men ej till denna grad. I detta ögonblick trodde du ännu på det afbrutna benet. Hur kom det sig att du ej sade för dig sjelf så här: miärkvärdigt att en domare, som ligger med afbrutet ben, till den grad kan intressera sig för en eländig mördare! ... Jag har ingenting afbrutet, jag, jag har blott min gikt; men jag vet bestämdt att under mina giktanfall skulle halfra menniskoslägtet få döma den andra hälften utan att jag skulle tänka på att skicka Manette och skaffa underrättelser. Ah! en sekunds eftertanka skr.le ha besparat dig många bekymmer, ty här ha vi sarrolIÅt: kauton till hela saken . .. Lecoq, som var så storordig i en Cuunias värdshus, så uppblåst af sjelfförtroende när han för den oskyldige pappa Absinth framställde sina teorier, Lecoq sänkte hufvudet och yttrade ej ett ord.